Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Jag rycktes med i guldjakten"

Jag tror jag nämnt det tidigare, att jag är totalt imbecill när det handlar om sport. I synnerhet lagsport. Jag fattar verkligen inte alla olika termer som kommentatorerna spottar ur sig i racerfart och jag fattar sällan varför spelet blir avblåst eller någon blir utvisad.  Jag är minst sagt analfabet på området.

Kultur och Nöje2008-04-23 03:00
Lana Brunell
Oftast lider jag visserligen inte av det eftersom jag i princip aldrig vare sig utövar eller tittar på sport. Men nu har jag ju inte kunnat undgå att göra det när TV:n hemma stått på i månader på högsta volym och make och barn suttit och skrikigt "JAAAAAA" eller "NÄÄÄÄÄÄJ". Det handlar förstås om hockey. Bor man i Linköping är LHC det största som finns för somliga. Då kan man inte, hur mycket man kanske än skulle önska, undgå att få sig själv en dos sport till livs. Men jag kan här och nu erkänna att t o m jag rycktes med i guldjakten. En av finalmatcherna, som mannen åkte ända till Jönköping för att se, tänkte jag att jag åtminstone skulle drista mig till att se sista perioden tillsammans med ungarna. Men det började inte så bra. Jag hejade och kommenterade och la mig i och tyckte att nu var det väl ändå dags för det blå laget att göra mål och hur bar sig egentligen de jäkla vita åt?! Nog såg sönerna framför TV:n konstigt på mig som om jag var allvarligt sjuk eller nåt. "Mamma, vet du att LHC har de vita tröjorna?" Va? näe ni skojar med er mamma, LHC har ju ALLTID blå tröjor, det vet t o m en oinvigd. Jag har ju sett laget när jag sjungit nationalsången på några matcher. Men grabbarna höll fast vid att så visst var fallet, vita tröjorna var Linköpings när de spelade bortamatch. Hoppsan. Sönerna tyckte verkligen att jag var oerhört korkad och suckade uppgivet meeeen mamma, du fattar ju inget! En annan finalmatch tänkte jag göra mannen sällskap framför TV:n. Tyckte lite synd om honom när LHC höll på att skåpas ut helt och tänkte att mitt sällskap kanske skulle lysa upp tillvaron för honom lite. Så jag satte mig där i soffan och bläddrade i en tidning samtidigt som jag slängde ett halvt öga på matchen. Det blev äntligen mål till LHC och luften blev genast lite lättare att andas i rummet. Så läste jag några rader till i blaskan och plötsligt när jag tittar upp gör vårt lag ytterligare ett mål så jag vrålade förstås jaaaaa, måååål! Men det gjorde inte mannen, han glodde istället surt och faktiskt aningen oroligt på mig och sa bara att nu fick jag fasen ta och ge mig. Läs ELLER se matchen så du hänger med. Det där var reprisen! Aj då, lika bra att göra något annat kände jag och gick därifrån. Skulle han också ha gjort eftersom han surade hårt efter förlusten. Lite märkligt det där att fast man vet att laget kommer att förlora stort så sitter man kvar och plågar sig själv och mår skitdåligt. Det är ju rent av masochistiskt, kan jag tycka. Men jag fattar ju andra sidan ingenting om sport och dess makt över anhängarna. Men jag vet att nästa år, när LHC går till final (för det gör de ju) så blir det tredje gången gillt, DÅ kommer guldet hamna i Östergötland!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje