Jag och den eviga kärleken
- And a-i-aj, will always love you-hu-hu-hu", lovade Whitney Houston så högljutt att fönsterrutorna började skallra.
Alltid. Det är en lång tid. Medan jag sänkte volymen började jag tänka tillbaka på mina egna erfarenheter av begreppet evig kärlek.
När A och jag träffades hade fåglarna förvisso kvittrat och molnen varit mer rosa än en nyfödd flickas babyrum. Men oroväckande snabbt hade charmen i de gulliga snarkningarna försvunnit. Kvar fanns endast hans kladdiga bettskena på nattduksbordet, som hade torkat fast i den använda baksnusen.
- Du har inte träffat rätt person bara. Evig kärlek finns visst. Se till exempel på mig och min man, sa en bekant uppmuntrande.
Det hade blivit Ulf Lundells tur.
- Du är min och jag är din. Kärleken förde oss samman, väste han hest inifrån radion.
Tankarna for genast iväg till vilken svensk krog som helst klockan fem i tre en lördagskväll. Det var förresten så min bekant hade träffat sin man. Fem i tre på krogen. Då skräcken för att behöva gå hem ensam oftast är starkare än rädslan för att bli nobbad. Jag sjöng med lite för mig själv.
- Fem i tre-ragget förde dem samman.
Fast jag måste hålla med om att Uffes version gör sig bättre på ett bröllop.
Så var det dags för Bryan Adams.
- Everything I do, I do it for you.
Plötsligt föll bitarna på plats. Varenda socka som B hade lagt på mattan under soffbordet, hade han alltså lagt där för min skull. Everything he did, he did it for me. För att jag skulle få plocka upp dem och känna mig duktig. Kärleken förde oss samma, strumporna isär. Den eviga kärleken hade återigen slocknat.
Tur att jag själv är felfri, tänkte jag lättad. Men så kom jag ihåg C och samvetet började mala. Åtskilliga gånger hade han fått köra och hämta mig efter fyrsiffriga helkvällar på lokal, finansierade av vår gemensamma hushållskassa. Visserligen efter att fåglarna hade dött och de rosa molnen bleknat, men ändå.
Michael Bolton räddade mig från våndan.
- When a man loves a woman, can´t keep his mind on nothing else, dundrade radioapparaten.
Vilken tur, då gjorde det ju ingenting. Om han nu bara kunde tänka på mig, spelade det väl ingen roll var han gjorde det. Då kunde han lika gärna göra det i bilen halv fyra på morgonen.
Jag började tvivla allt starkare på evig kärlek ju längre in i programmet vi kom. Det gjorde däremot inte Lasse Stefanz.
- Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv, ljöd radion.
Inkontinens, impotens, demens och vanlig gubbsjuka. Ja, det blir nog roligt, tänkte jag och stängde av radion.
Så jobbar vi med nyheter