Att utses till julkrönikör förpliktigar.
Inte för att jag fått uppdraget på grund av några speciella kvalifikationer, det hampade sig så bara.
Jag har inte ens några särskilt tårdrypande julminnen att förmedla.
Det närmaste jag kan komma i den genren är berättelsen om fem fattiga strandsatta (på Gotland) vicekorpraler som skramlade till en halvpanna renat till att spetsa julglöggen med.
En av dem (gissa vem) fick i uppdrag att värma glöggen, glömde den på spisen och fyra synnerligen sura vicekorpraler sippade alkoholfri glögg medan de funderade på bästa sättet att tortera den femte för hans högmålsbrott.
Själv har jag försatt mig i julstämning genom att sjunga i kör. Icke mindre än fem ”Rudolf med röda mulen” har jag varit med och levererat till julefridslängtande Norrköpingsbor.
Detta med körsjungande är en kulturyttring som engagerar medborgare i alla åldrar och samhällsklasser.
Förklaringen är den sköna känslan av gemenskap och skaparglädje det ger när jag tillsammans med andra lyckas åstadkomma något positivt, i bästa fall till och med vackert. I allra bästa fall något som kan uppskattas av andra.
Jag mår bra av att sjunga i kör. Via Lisa Tillings nybörjarkör hittade jag till Johannes församlings körer dit alla är välkomna, utan prestationskrav. Det enda jag ångrar är att jag inte sökte mig dit långt tidigare.
Tro inte att Språkpolisen tagit helgledigt.
Jag stör mig på en uttalsförändring som tycks förekomma bland 30-åringar och nedåt. De säger ”egengtligen” och ”ordengtligt” med ng-ljud. Jag vet inte om det är dialektalt eller talfel, ber att få återkomma i frågan.
För några dagar sedan dök ordet ”kajko” upp i ovannämnda kör. Det väckte minnen av 60-tal när ordet var rätt vanligt, i varje fall i Stockholmstrakten. Det betyder att något är dåligt eller felaktigt: ”Det är något kajko med moppen”.
Jag forskade lite vidare och kom fram till att ordet fanns redan i början av 1900-talet. Troligen är ursprunget finskt: kaikki.
Visst är det roligt med ord?
God Jul, förresten.