Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Jag kan också anpassa mig"

Människan är anpassningsbar sägs det och nu vet jag att det stämmer. Till och med på mig!  Under två veckors tid har jag varit på språkresa tillsammans med 23 andra journalister i London, och där gjort saker jag aldrig gör hemma. För det första har jag i vuxen ålder suttit i skolbänken hela dagarna och sedan gjort hemläxor på kvällarna. Jag har inte skolkat en enda timme och heller inte tyckt det varit tråkigt för en sekund.

Lana Brunell.

Lana Brunell.

Foto:

Kultur och Nöje2008-10-15 03:00
Lana Brunell
Jag har gått, gått och gått. Lååånga sträckor UTAN att beklaga mig. Vi bodde i förnäma Kensington och gick i skolan i ännu förnämare Holland Park. En promenad som tog runt 30 minuter i vardera riktning. Den sträckan skulle jag aldrig i livet GÅ på morgonen här hemma. Jag tycker jag är duktig när jag cyklar de 7 minuterna till jobbet. 15 000 steg per dag på stegmätaren var normalt i London. Hemma är jag nöjd om det blir 5000. (Det är bara en sak som retar mig lite. Tänk om SR Östergötlands stegräknartävling dragit igång några veckor tidigare, då hade jag garanterat lett ligan nu.) Men när avstånden kändes för långa till fots, då åkte jag faktiskt kollektivt. "Kollektivt" ett ord jag knappt kunde stava till innan englandsresan. Har absolut ingen koll på bussar och spårvagnar i Linköping och Norrköping. Men T-bana och dubbeldäckare i London är jag en hejare på nu. Andra saker jag ägnade mig åt var att äta sent på kvällarna för att sen gå rakt i säng. Det är ju REAL BAD för vikten och hälsan och kanske till och med för moralen. Men tänk, jag hade faktiskt ingen ångest alls över det utan sov riktigt gott om natten. Trots proppfull mage. Och trots värsta bullret utanför hotellfönstret. En gigantisk fläkt gjorde att det kändes som om jag hade ett jetplan placerat utanför mitt rum. Ett ljud jag aldrig hade stått ut med hemma, men i London lärde jag mig snabbt acceptera det. Märkligt! Jag blev också varse efter en vecka att jag vågade prata engelska med riktiga engelsmän trots syftningsfel och brist på glosor. Utan att skämmas! En annan sak jag snabbt anpassade mig till var shoppingen. Ja, vad skulle jag göra med alla lediga eftermiddagstimmar? I London finns allt. Det var bara att välja och vraka. Tuta och köra liksom. Glömma att pengarna skulle räcka till tråkiga grejer som räkningar och mat. Nä, så gör jag VERKLIGEN inte hemma. Då hade det varit personlig konkurs vid det har laget. Shoppingen ledde dock inte bara till ett magrare konto utan också till Sju kilos övervikt på hemresan. Jag kunde knappt rubba resväskan. Snacka om att jag hade träningsvärk i armar och rygg när jag kommit hem. Fast å andra sidan var ju det kanonträning för en otränad kropp. Inget ont som inte har nåt gott med sig alltså! Ja, två veckor i London var verkligen lyxigt. Och det var härligt att upptäcka att även en gammal hund kunde anpassa sig efter nya förhållanden och bryta gamla mönster och vanor. Underbart!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje