Jag måste erkänna en sak. Ett inte jättesmickrande karaktärsdrag.
Det ligger nämligen till som så att jag brukar snegla på Sweden Rock Festival och dess besökare och småflina lite. Kanske langa iväg en eller annan raljant rad och i största allmänhet vara ocharmigt oförstående inför konceptet.
Sweden Rock är ju på många sätt en strikt nostalgifestival.
Ett gigantiskt evenemang dit åldrande hårdrockare åker för att i många fall se ännu mer åldrande hårdrockare stå på scen.
Kort och gott, jag har aldrig förstått poängen med att dregla över band vars bäst-före-datum sedan länge passerat. Att musikanter i en så vital genre som hårdrock fortsätter att mjölka sin produkt trots ledvärk, förtvinande hårsvall och allt svagare stämband och att publiken envist fortsätter att köpa grejen som om något sådant som evig ungdom existerar.
Allt på grund av just nostalgi.
Men nu är jag beredd att ta tillbaka allt.
Att falla ner på knä och be om ursäkt för varje raljant ord som lämnat min mun.
Orsaken?
The Offspring.
I veckan som passerade fyllde de amerikanska punkarnas magnum opus ”Smash” 20 år. För att fira denna begivenhet annonserade gruppen att de under den turné de genomför under våren och sommaren kommer spela skivan i sin helhet. Från start till mål.
Förstå den våg av eufori som for genom min kropp när jag insåg att The Offspring lördagen den 28 juni 2014 kommer stå på ett flygfält utanför vad som varit min hemstad de tio senaste åren och spela en av historiens viktigaste plattor i sin helhet.
”Gotta Get Away”, ”Genocide”, ”Come Out And Play”, ”Self Esteem”...jag ryser. Bråvalla kom fort!
Jag är inte så naiv att jag inte förstår att då var då och nu är nu. Det är så klart en gigantisk skillnad på det unga vitala band som släppte ”Smash” 1994 och de medelålders män som kommer för att framföra den på Bråvalla. Risken att det blir en kraschlandning modell större är överhängande.
Men de där låtarna har betytt så mycket. Jag minns med värme hur jag cyklade till biblioteket och lånade hem skivan för att spela av den på kassettband när det begav sig och hur den öppnade dörrar till en värld av melodiös punkrock.
Jag förstår att det är precis just så här alla de människor som drar på sig jeansvästarna och åker till Sweden Rock känner.
Jag förstår precis hur nostalgi när det kommer till musikaliska favoriter i alla fall på förhand kan överskugga förnuftet.
Jag har blivit en av dom.