Ja, jag gillar helt enkelt vintern. Fast jag gillar ju alla årstider. Eller snarare, jag gillar alla dagar. Eller förresten, så här är nog mer ärligt att säga: jag tar dagen som den kommer. Eller vänta nu, jag tar vädret som det kommer. Något annat kan man ju inte göra. Därför kollar jag sällan in väderleksrapporterna. Något som min man stör sig på, för han är själv helt nördig på den typen av information. Visst, ska vi ut på sjön kan det ju vara bra att försäkra sig om att det inte ska bli orkan eller åska, eller både och. Och visst, ska vi ut och köra långt på vintervägar så är det förstås klokt att se om det är snöyra och drivis på gång. Men annars, nä det blir som det blir. Det är så många som sitter och ojar sig över vädret.
Ack, ack vad jag haaatar vinter.
Ack, ack vad kallt det är.
Ack, ack nu måste jag skotta igen.
Problemet är att det inte finns någon att skylla på och då är det ju helt meningslöst att sitta och klaga på det där viset. Det blir ju inte lättare av det. Jag föredrar en positiv syn på tillvaron. Det är vad jag sagt sedan 9 november då första snön kom, enligt min mamma som skriver dagbok OCH haaatar vintern. Men jag har hållit vinterfanan högt. Och envist hävdat att det minsann är härligt med snö för tänk vad ljust det är tack vare den. Jippie, ser jag inte att det snöar igen!
Men så slutade det plötsligt att snöa. Det slutade till och med att vara kallt. Det började att töa. Det porlade utefter gatorna och bäcken som rinner i området där jag bor svämmade över. Kanadagässen, änderna och svanarna simmade glada uppe på gräsmattan och kunde äta sig mätta. Och i snåren började det tjattras bland småfåglarna. Det var vår i luften. Och när solen värmde gick jag ut och satte mig på altanen med näsan i vädret och njöt.
Jo, visst det var bara början av februari och det var dumt att inbilla sig att våren redan hade anlänt. Men alla, inte bara jag, betedde sig ju som om det var ett faktum. Så när vädret plötsligt slog om igen och blev kallare än kallast, när snön på nytt vräkte ner och när det översvämmade vattnet frös till is ända upp på gräsmattan, och permafrosten bredde ut sig, då kände jag till min fasa hur huggtänderna och hornen började växa fram. Innan jag visste ordet av hade jag blivit en av dom, en av de föraktade pessimisterna. Jag hade förvandlats till en sån som haaatar vintern. Nu fick det banne mig vara nog.
Hur välvilligt inställd jag än vill vara så är det så här. Jag kräks på; att skrapa rutorna på bilen, att växlarna fryser fast på tyngsta läget på cykeln, att soporna i soptunnan fryser fast och ligger kvar på botten trots att sopbilen varit och tömt, att sätta pensionärsbroddarna på skorna igen, att tvingas dra på termobrallorna för att inte frysa ihjäl när jag går ut med hunden. Ja, listan kan göras lång.
Och det värsta av allt, det finns ju ingen att skylla på. Ingen att bli arg på. Men det kändes lite gött, som nån sorts hämnd, att i det där läget lämna landet och fly till varmare nejder.
Vi skulle åkt till Egypten på sportlovet, det ändrades till Sälen. Men barnen tjöt att de haaatade kylan lika mycket som de haaatade att åka skidor, så det blev Kanarieöarna. Vi gav vintern lång näsa. I alla fall för en vecka. Och nu är vi tillbaks igen. Med nya krafter. Och nytt tålamod. Så kom igen vintern, nu klarar jag en rond till!