Nu verkar det som om tv förbereder nästa melodifestival. Vi kommer att få höra ett antal likadana dunkadunkaverk igen. Innan min tv pajade brukade jag lyssna på tävlingslåtarna men jag lyckades aldrig komma ihåg någon av dem.
Det produceras en ohygglig massa musik nuförtiden. I Stim-magasinet läser jag att musikredaktörerna på radions P4 får sig tillsända runt hundra nya låtar varje dag.
Som recensent har jag fått Jonas Angeruds "Att skriva låtar" (Notfabriken). För att ta sig igenom den måste man ha hjälp av en musiklärare. Det har inte jag, så det blir ingen recension. Men det är kul läsning med metoder för hantverksmässigt musikskapande. Jag får tips på ackordföljder till vilka man kan sjunga bla-bla-bla och kanske hitta en melodi. Många låtskrivare arbetar kontorstider varje dag måndag-fredag, sägs det i boken.
Att musik kan göras fabriksmässigt får jag också veta i Olle Edströms "Säg det om toner" (Carlssons förlag). Varken sång eller instrument är nödvändiga. Abbas album "Arrival" från 1976 innehåller knappt ett mänskligt ljud, säger Edström. Allt är sound och effekter, datamusik.
Det gör mig förvånad. Den som har ett ärende kan inte göra låtar fabriksmässigt. När Roger Sjöström gör politiska visor med hjärtat till vänster, eller när Åsa Bällsten i Allianz gör dansbandsmusik mot högerregeringen, då måste allt formas av politisk övertygelse och sån finns inte i några musikmaskiner.
Hitskrivare som gör sånt vi alla trallar på lite då och då behöver inte heller maskiner. Som halvdoldisen Rose-Marie Stråle. Hon har 156 låtar registrerade hos Stim och spelas av Vikingarna och Scotts (Till mitt eget Blue Hawaii), Thorleifs (Flyg bort min fågel) och flera andra, flera långkörare på Svensktoppen. Hon började tralla egna låtar redan som barn och gör ännu i 60-årsåldern text och musik utan att kunna förklara för Stim-magasinet riktigt hur det går till.
Det här skriver jag naturligtvis för att tala om att jag själv är låtskrivare. På Stim påstod man att jag har 84 låtar registrerade hos dem, medan min far bara hade 34. Jag var säker på att de hade förväxlat oss och begärde en utskrift av båda listorna. Och sepåfan, jag har 84 låtar när de räknar in sånt jag skrivit till teaterpjäser och alla översättningar av dom till flera språk.
Av de åttifyra är det bara sjutton som jag har i minnet. Ännu färre känns kul att sjunga i dag. Kalle med fiol, kanske, Visa från välfärden och På Vippabacken med Estrid Eliassons klämmiga melodi. Cittronilernas signaturlåt används inte längre av det nerlagda gänget, men Norrköpingsvalsen sjungs här i stan av andra grupper.
I den långa listan finns en del försyndelser från det revolutionära 1960-talet. Låtar som Revolution och Vi valde inte våldet. Och så har jag gjort sånt som inte finns anmält till Stim. Till exempel Känner ni folkens fiende, USA-imperialismen. Den känns inte mindre aktuell i dag än när jag skrev den för nästan ett halvt århundrade sedan. Kanske dags att få in sånt på listan och sätta fart på det igen.