Jag hade en gång en gran...
Cecilia Ottosson
Foto:
Min sambo tycker inte att julgranen bara är något man ska titta på och är heller inte nöjd med att dansa kring den. Att man kan njuta av den är vi nog ense om, men vi har inte helt lika syn på det där med njutning. Min sambo gillar att röra granen, att plocka ner en sak i taget så fort den hängts dit. Förresten är det synd att skriva plocka. Man ska ta sats och hoppa mot granen och slå ner grejerna. Min sambo är också väldigt förtjust i att sparka runt sakerna på golvet när de hamnat där. Om kulorna går sönder piffar det bara upp vardagen lite extra. Att dricka vattnet i julgransfoten är också helt okej för min sambo och just den detaljen gör inte så mycket för granar barrar oavsett om de får vatten eller ej. Min sambo tycker också att det är lattjolajban att försöka klättra i granen. Det är lite svårt första gångerna, men min sambo är inte typen som ger upp och efter ett tag går det alldeles utmärkt. Lyckas sambon ta sig till toppen är lyckan total. Att granen välter då och då kan visserligen min sambo tycka är lite otäckt, men inte värre än att det snart är värt att försöka igen. Att säga till sambon är lönlöst, det är en envis individ. Julen 2002 passerades gränsen. Det var när min sambo fick för sig att julgransmattan var en toalett. Det var då jag för ett ögonblick började överväga om sambon kanske möjligtvis skulle kastas ut före granen. Nu är glada julen slut, slut, slut, sambon kastas ut, ut, ut. Det är därför jag nu inte kan sluta tänka på hur jag kan glömma, eller förtränga, så lätt. Borde jag inte ha kommit ihåg detta, om inte annat när jag fick köpa en ny julgransmatta i år? För en katt är det julafton varje dag, så länge man har en gran inne. Tänk så härligt! Men nästa år firar jag ändå jul utan gran. Sambon får stanna, hon är viktigare än granen och dessutom är jag en snäll människa egentligen, Tomten. God Jul på er!
Så jobbar vi med nyheter