Jag gjorde det!
Magnus Petersson
Foto:
Hur gick det då? Jo, under ledning av farsgubben så provade jag denna svenska matklassiker. Han är tillsammans med morsan en riktig surströmmingsentusiast efter en femårig sejour i Jämtland på 60-talet. Väl hemma i södra Sverige igen så blev det tradition att äta surströmming, Jag har förstås varit med vid dessa tillfällen redan som liten. Då avfärdade jag surströmmingen som en illaluktande företeelse som bara galningar och norrlänningar äter. Men nu kände jag mig manad. Tiden var inne. Jag skulle äta surströmming för första gången i mitt liv. Jag, farsgubben och en burk surströmming Det var stort ögonblick i livet!
Höjdpunkten är själva öppnandet av burken vilket kräver en viss varsamhet annars är det lätt att spadet sprutar okontrollerat. Det gäller att ha med sig ett fat och hushållspapper annars sker lätt en olycka. När man väl lyckats öppna så kommer den härliga alternativt vidriga stanken. Men man vänjer sig snabbt och efter ett par minuter så tänker man inte på att det luktar. Jag tänkte alltså positivt; precis som min mentala rådgivare sa. Vilket förstås underlättade min första riktiga surströmmingspremiär.
Nu fanns det ingen återvändo. Hade jag kommit så här långt kunde jag inte kasta in handduken. Det mjuka tunnbrödet i botten, på med de redan rensade surströmmingsfiléerna. Tre stycken ska det vara gastade farsan likt en överförfriskad hejarklacksledare. Lite gul- och rödlök och grönsaker i form av gurkor och tomater. Jag rullade ihop den lilla surströmmings-klämman och sedan tog jag ett rejält bett följt av en klunk öl. Svårare än så var det inte.
Till min förvåning så kände jag inte av några stickningar i magtrakten som indikerade uppstötningar. Det var bara att äta sig trött. Det smakade som en något översaltad strömming som stått i en hink i förrådet ett par år. Premiären var avklarad. Om ett år är det dags igen. Jag längtar redan,
Så jobbar vi med nyheter