Numera håller jag på alla lag från Norrköping, men när jag var grabb gick inte det an. Var man arbetarklass så höll man på Sleipner, det var i alla fall min farfars bistra logik. IFK var ett snobbigt överklasslag vars namn knappt ens fick nämnas i hans närhet, och det gjorde jag väl inte heller. Jag var inte intresserad, och någon lirare var jag verkligen inte, nej jag var en sån som alltid blev vald sist, som fick bli någon sorts back som oftast bara blundade hårt när motståndarna anföll.
Men det hände att jag var på Idrottsparken. Jag fick ibland följa med min farbror och hans kompisar och kolla när IFK spelade, för det var då det kom folk, och det var då det var kul. Jag gillade ju vimlet och möjligheten att få en korv eller en chokladbit, för själva fotbollen var, i sanningens namn, sekundär för mig.
Nej, det var folkfesten jag ville uppleva, för det där med fotbollshuliganer, det var inte uppfunnet då.
För att knyta an till detta med busliv och bråk, så minns jag särskilt en match, någon gång under hösten –72: IFK mötte Åtvidaberg, som då ledde, och senare skulle vinna Allsvenskan. Det var den sista matchen som Åtvidaberg kunde visa upp det suveräna radarparet Ralf Edström och Roland Sandberg, som skulle vidare ut i proffsvärlden efter avslutad säsong.
Jag var elva år, och jag och min farbror och ett par av hans kompisar stod på apberget, en gräsklädd kulle, där jag tror att södra läktaren står idag. Det var packat med folk, uppemot 15000 i publiken denna minnesvärda dag, och jag hade fått en egen Tarragona av en av min farbrors kompisar. Redan innan matchen drog igång hade jag noterat ett litet gäng med fulla killar som redan var igång att vråla hejaramsor med fyllehesa, grumliga röster. En av killarna var stor som en koloss och hade en djup torndönstämma, och jag kollade mer på de spännande fulla kilarna än på matchen.
En bit in i andra halvlek låg IFK hjälplöst under. Ett besviket muttrande bredde ut sig i publiken, och den fulla jätten hade börjat ryta okvädningsord åt Åtvidaberg istället för hyllningsvrål åt IFK. Plötsligt gjorde Åtvidaberg ett mål till! Den aspackade jätten blev galen. Han slet av sig skjortan och började med rullande ögon plöja genom apbergets publikhav ner mot Åtvidabergs målvakt, samtidigt som han vrålade ett bräckt gorillavrål. Nere vid planen blev han övermannad av en polis och några funktionärer, som först hängde som små keldjur på fyllots väldiga lemmar.
Killen föll ihop i en hög där nere. Han grät bittra tårar och skälvde av sorg. IFK Norrköping förlorade – på hemmaplan.
Jag stod på apberget bland garvande supportrar. De hade fått något att snacka om på jobbet imorgon.
En och annan enstaka överhettad fyllskalle fanns det väl då, inte hundratals, som nu.
Lycka till snoka!