- Menade du: Carola Häggkvist? frågar den på ett högst tillplattande sätt.
Nej. Det gjorde jag inte. Men faktum kvarstår - oavsett hur många krönikor jag kommer knåpa ihop under resten av mitt liv, så kommer google alltid ställa samma tillnyktrande fråga.
Jag var blott fem år gammal när Carola slog igenom med låten Främling. Den fångade mig med en stormvind, så fantastisk, så härlig, så underbar. Lp-skivan gick varm i spelaren dagarna i ett. Tommy tycker om mig och Du var helt okej, hej Mickey!
Men jag hyste dock ett visst agg emot mina föräldrar. Varför hade valt att döpa mig till Carolina? Såg de inte likheten mellan våra namn? Att hon vid tidpunkten av min födelse hade varit helt okänd reflekterade jag inte över, det var taskigt ändå. Så här med facit i hand känner jag istället enbart djup tacksamhet...
Förvecklingarna började när jag var en sisådär sju, åtta år gammal.
- Häggkvist säger du. Det är inte så att du är släkt med Carola..?
- Nej, tyvärr inte, svarade jag de första 60 gångerna.
Sedan kändes det helt enkelt inte beklagligt längre. Tolv år gammal och redan urless på att förknippas med Carola Häggkvist.
- Det är inte så att..?
- Nej, fräste jag irriterat.
Ingen blev gladare än jag när hon fann kärleken i Runar. Året var 1990 när de sa ja till varandra och blev makarna Søgaard. Mitt lidande var över, jag var återigen en egen person, ingen skulle fråga om jag möjligtvis var släkt med Carola Søgaard. Trodde jag.
För folk sket nämligen högaktningsfullt i att hon hade bytt efternamn. En gång Carola Häggkvist, alltid Carola Häggkvist, visade det sig. Så denna tradiga fråga om vårt eventuella släktskap fortsatte komma med månvarvets regelbundenhet. Vid samma tidpunkt började jag även få frågor rörande Livets Ord.
- Neeej!!!
Jag hade hunnit fylla 23 när Carolas och Runars fnurra på tråden uppdagades. Carola blev återigen Carola Häggkvist officiellt. Här skedde ett litet uppsving i antalet frågor. Men jag stod envist på mig.
- Nej, nej, nej.
Så plötsligt klingade antalet påstötningar av. Min plågoande var visserligen fortfarande produktiv men det rörde sig mer om religiösa album, mycket jul och en och annan kristen visa. Ibland gick det hela månader utan att någon rolig myndighetsperson eller putslustig postkassörska var tvungen att ställa sin fråga. Som dessutom alla verkade tro att jag fick för första gången.
- Neeeeeeeeeej!!!!!!!!!!
Åren gick och jag började slappna av. Hon var hon och jag var jag. Föreställ dig chocken när hon dundrade in på Melodifestivalens scen år 2006 i sin klarblåa klänning vrålandes "En eeevigheeet!!!".
- Neeeeeeeeejjjjjjj!!!!!!!!! skrek jag rakt ut.
Men när chocken väl hade lagt sig kom jag istället på den ultimata hämnden. När tiden är inne, till exempel strax innan jag gifter mig och byter efternamn, tänker jag åstadkomma en sådan skandal att när Carola i framtiden googlar sitt eget namn kommer datorn att fråga:
- Menade du: Carolina Häggkvist?
Då som först är vi kvitt.