Jag talar med dem, jag ser och skriver om deras skratt, deras gråt, deras miner och rädslor. Jag skriver vad de säger till varandra. Jag får följa med dem på deras vandringar, resor, genom deras sorg och deras glädje. Jag själv stäms ner i en lägre tonart, blir lyhörd, inåtvänd och iaktagande. Jag själv blir äntligen oviktig. Mina karaktärer i boken tar över. Det är fantastiskt.
När jag sedan släcker ner datorn är det som om jag fortsätter vara ett verktyg, men nu meningslöst, nu bara osynlig utan att jag själv ser någon. Jag tar en promenad genom stan i den varma solen och jag kan lova er att ingen av de jag möter ser mig. Jag hänger vid Pressbyrån på Drottninggatan en stund. Jag ser mig själv i skyltfönstret. Jag finns alltså men turisterna, ungdomarna, de äldre; ingen ser mig. Det är fantastiskt befriande och nästan lite overkligt.
Jag är ett verktyg som ger liv åt alla människorna i min bok. Det är en frihet, detta att skriva, som går utanpå alla friheter du någonsin kommer komma i närheten av. Det är så nära ren magi man kan komma utan rus, droger, eller sprit. Att få stöka om i de där människornas liv helt och hållet efter eget huvud, att få se historien ta form efter några veckors dagligt och hårt arbete; det är helt magiskt. Jag är glad att jag orkade kämpa mot socialkärringar och kuratorer, mot lärare och söka jobb-handledare, och mot mig själv inte minst, jag är glad att jag vågade tro på den här författardrömmen. Det är ett fantastiskt arbete.
Jag har gått ett varv runt. Man måste ha gått ett varv runt för att kunna få fri sikt över sitt liv. Så länge man bara går rakt fram finns det tusen saker som skymmer. Nu ser jag klart.
Äntligen, det är så det känns, kan jag skriva om de där åren; alla människor, alla drömmar, alla trånga rum, alla förhoppningar och planer. Den här romanen skriver jag för mig själv. Den är redan skriven, det är bara att lägga örat inåt och lyssna varsamt. Det är bara att öppna kranarna och ställa hinkar under. Det är bara att vila en stund framför tangentbordet och sedan börja skriva. Det är fantastiskt.
Mellan 2000-2006 kunde jag inte se foton av mig själv. Det var ju inte jag. När det var som värst satt jag i soffan med en kudde framför magen för att inte skämmas. När det var som värst vägde jag 87 kilo. Nu har jag gått ner nästan tjugo kilo. Vågen stannar på 70. Det tog lång tid. Men det gick. Varför? Därför att jag beslutade mig för det. Därför att kraften man kan bygga sitt liv på är lika stark som den som ödelägger ens liv.
Jag hoppas romanen blir en bitterljuv smekning.
Människor är väldigt bra på att tygla sig själva i det här landet. Men det bor en mästare i dig också. Glöm ditt namn, som din far och mor för länge sedan blinda reste åt dig. Lär känna dig själv på nytt, se dig själv som en främling och du ska ännu en gång lära dig tacksamhet. Du är en magiker du med. Du vet den där minuten när du lagt undan boken och precis släckt lampan. Det ryms många sanningar i det där mörkret. Då stiger en del av allt det du gömt undan mot ytan och du kan nästan känna din egen oerhörda förmåga sockra sin smak på din tunga.
Jag älskar mitt arbete. Att få ynnesten att skriva böcker, blogg, krönikor, dikter, föreställningar, artiklar, pjäser. Jag vill begrava mig i mitt arbete som skriftställare. Att sätta ord på känslor och förvirring, kaos och förälskelse är det häftigaste jag gjort. Jag är så glad att ni vill läsa och att ni vill lyssna.