Vi står i kö för att få ett bättre leverne. Det är dags att checka ut och kliva på till ett nytt liv. Endast det nödvändiga är packat. Du och dina tankars nya mål. Tomhänt och lite handsvett. Några andra har packat ner allt det gamla för att användas i det nya. Som om det skulle räcka med att släppa in lite frisk luft i ett annat fönster än det vanliga.
Jag ser mig omkring och känner mig ensam. Ingen står lika tomhänt som jag. Sakta rör sig kön mot någon slags utgång. Eller är det en ingång? Oroliga blickar söker fäste i det förgångna. Ett barn skriker gällt: -?Jag vill inte!? Några tveksamma får en ännu oroligare blick. Då kommer en clown och delar ut ballonger med en logotype på. Alla barn får varsin och några vuxna rycker åt sig ballonger och säger att barnbarnen ska få dom.
Men om och när vi passerat kontrollen så kommer allt det förgångna fortsätta bakom en gräns där ingen återgång tillåts. Så var är barnbarnen..?
Ju närmare vi kommer kontrollen så glesnar leden och jag närmar mig snart min tur att bli undersökt. Handsvetten tilltar och min andning känns lite okontrollerad. Plötsligt ropas mitt namn upp i högtalarna. Inte någon av dom andras namn har ropats upp. Varför? Jag ombeds komma till informationsdisken på plan 18. 18? Jag lösgör mig ur kön och ser mig om efter en hiss. Tusentals ögon följer mig och övriga köande lämnar fri väg som om jag vore en pestsmittad. Är jag det?
Min väg kantas av logotypeballonger i en färggrann prakt. Små barn hålls undan av sina föräldrar. Somliga håller t.o.m. en trasa över deras näsa och mun. Smittar jag verkligen?
Vid hissdörren möts jag av en information om att hissen är ur funktion. Men fullt tydligt så verkar den fungera eftersom den både hämtar och lämnar av folk. Jag börjar min vandring uppför trapporna och inser efter 4 våningar att upp till våning 18 kommer bli outhärdligt jobbigt.
Vad vill dom mig? Jag är ju bara en av dom. Av oss. Ett vi. Ett vi av tillhörighet. Är jag en utvald? Eller kanske en utböling...?
På plan 14 upptäcker jag att alla andra har illgröna skor. Mina snedgångna gymnastikskor med en f.d. blå färg sticker ut och alla GLOR! Jag känner mig inte längre utvald. Dom är dom utvalda och jag är en bortvald.
Snabbt vänder jag om och småspringer ner mot plan 1 igen. Väl nere så har plan 1 blivit ett köpcentra. Allt blinkar och glittrar. Några vakter närmar sig mig och föser mig ut ur gemenskapen. En illgrön sko sparkar mig i baken och plötsligt står jag mol allena i ett vakuum och undrar om jag vågar eller ens kan andas?
En lykta lyser i en gränd och jag förmodar att den lyser för min skull. Sakta styr jag mina steg mot någonting nytt som väntar i en lyktas lite skumma sken. Gick alla åt fel håll och är jag den ende som sparkas in i något som ska föda mig åter?? Alternativen är utsuddade och mina steg bär framåt. Bakom min rygg tunnas sorlet från köpcentrat ut och i tystnaden hörs ett barns rop: -? Jag vill inte?.jag vill inte?!?
