"Jag är fjärrkontrollen"

Jag tar en whiskey och förlitar mig på att piloten vet hur man flyger ett plan. Jag trycker på några knappar och datorn surrar igång. Jag trycker på en knapp med en siffra på och hissen tar mig till min våning. Det är när man börjar fundera för mycket som livet kompliceras. Och ändå kan jag inte låta bli att fundera för mycket. Jag har lärt mig att tycka om kaoset. Jag har lärt mig att sitta naken mitt kaoset och långsamt sortera min förvirring i olika högar. När verkligheten och medmänniskorna rör sig i rätta banor är livet rätt underbart. När deras banor rör sig i harmoniska ringar kring min egen existens är världen en fin plats. Det är när dessa ringar bryts, när det kommer stenar i omloppsbanan, som kaos uppstår, som man blir föälrksad, förvirrad, disharmonsik, hjälplös. Man blir barn på nytt. Många blir förlägna då, börjar stamma och skrapa med foten i gruset. Inte jag. Jag stramar upp mig, blir handlingskraftig och behjälplig. Jag rycker ut till försvar för de som ännu hoppas att livet har mer att erbjuda än en avlägsen ton i vardagssorlet. Jag försöker hålla allting som händer på en armlängds avstånd. Jag försöker hålla verkligheten en aning overklig hela tiden. Det blir lättare då. Det är därför vissa av oss kan prata med andra i köer, när vi lägger upp varor på rullbandet i mataffären, därför att verkligheten har overkliga kanter. Det hänger som ett flor för allting. Man tar i en apelsin, känner på den innan man lägger den i plastpåsen. Samtidigt ser man sig själv ta i en apelsin, känna på den och lägga den i plastpåsen. Man är en kopia på sig själv. Man kan alltid dra sig undan. Man klarar sig alltid. Det går inte en dag utan att jag brygger en kopp starkt kaffe samtidgt som jag tänker, som i en bok, "Och han brygger sig en kopp starkt kaffe." Jag är mitt eget eko. Jag är trådarna och han som drar. Mitt liv är bara mitt. Men det fina är; att det finns ett liv till, utanför mig själv, där ni finns, medborgare, myndigheter, vardag, väder, restauranger, barer. Allting annat. Allting som är av betydelse för mig i den händelse att jag väljer att sticka ner min fot i sörjan. Och när jag placerar mig själv i allt detta händer livet, drabbas jag, blir jag sedd. Jag är rädd för människor. Jag tror det måste handla om det. Därför väljer att jag att inte ta de riktigt på allvar, att förbandla de till statister i en film. De finns där, men de rör sig som jag vill. Jag är fjärrkontrollen.