Jag är ett vanvårdat barn. Jag borde få ersättning för det.
Nej, det här ska inte bli en sentimental historia där ni ska synd om mig. Uppdrag granskning tog upp det igen, de vanvårdade barnen. Vilka har rätt till ersättning?
Barnen började uppmärksammas efter en statlig utredning. Egentligen handlade det om vuxna. Så många hade misshandlats och utsatts för övergrepp i samhällets vård, långt tillbaka i tiden.
Det började riva i mitt inre. Jag ignorerade rivandet. Tänkte att det inte berörde mig. De gamla som misshandlats på barnhem med statens godtycke skulle få återupprättelse. Så hörde jag barn- och äldreministern Maria Larsson uttala sig om att det skulle bli för dyrt, de måste sätta gränser, och att en offentlig ursäkt borde räcka. Barn som misshandlats efter 1980 skulle inte få ersättning.
Då väcktes vanmakten till liv. Den gamla.
Det var länge sedan. Min far dog i cancer och min bror och jag var två och fem år gamla. Min mamma kämpade tappert men blev så småningom sjuk av omständigheterna.
Socialen sa till Mamma att de skulle hjälpa oss, att hon skulle släppa allt och fokusera på att återhämta sig.
Det fanns en fin familj på landet. De skulle ta hand om oss tills mamma kom ut från sjukhuset. Där fanns får, kaniner och en sjö med badbrygga.
Jag minns att jag var snäll och foglig. Klättrade upp i knän, ville bli sedd och kramad. Jag trodde att mamma var död också. Jag minns att jag spanade uppåt vägen efter bilen som lämnat oss.
Familjens egna barn var svårt kuvade och rädda, också mamman. Pappan var inte snäll.
Upplevelserna från den här vistelsen är svåra att vara bärare av. Det har påverkat mig och min bror svårt. Mitt liv har varit en balansgång. Den känsla av tillit som finns hos trygga vuxna har varit obefintlig i mig. Det har tagit mig lång tid att bli vuxen, långt efter att jag själv fick barn om jag ska vara ärlig.
Jag har ältat detta med vänner och anhöriga för att befästa att det hänt på riktigt. Jag hittade en stödgrupp där jag fortfarande finner styrka. Jag skrev dikter om det och blev faktiskt publicerad med en av dem. Hålet i bröstet finns alltid kvar.
Men jag har förstått, accepterat och gått vidare. Debatten om de vanvårdade och regeringens klumpiga sätt att hantera alltsammans rev upp ärren. Jag var på väg att hämta ut anteckningar från socialtjänstens arkiv, men smärtan och känslan av att vara offer gjorde mig så illa. Jag är inget offer längre. Jag är vuxen. Min barndom och effekterna av den har integrerats i mig. Det är en del av mig, det som är jag.
Jag är kontaktfamilj i socialens regi. Att se en ny barndom skapas är läkande. Och det är roligt.
Läsare, börja inte tycka synd om och förfasas. Socialtjänsten badar i ärenden där barn och föräldrar behöver avlastning. Familjer som har haft otur på något sätt. Hjälp dem! Då kan vanmakten vändas till positiva utmaningar. En helg i månaden kanske? Du behöver inte vara gift, eller sambo. Du behöver inte ha ett stort hem. Det spelar ingen roll vad du tjänar. Du behöver inte vara perfekt. Min familj hade otur. Jag har tur.
Du som ser ett barn må dåligt, se barnet och lyssna, också om det är ditt eget, inre barn.