Jag gav mig själv ett nyårslöfte: att jag inte skulle sluta skriva mina krönikor flera månader i förväg, så att det skulle bli lättare att göra dem lite mer aktuella. Därför började jag skriva den här före nyår.
Jag är ute i så god tid eftersom jag är rädd att om jag väntar till timmarna, eller dagarna, innan deadline så kommer jag få total blackout, mitt ordförråd kommer minimeras till ingenting och jag kommer inte kunna säga en enda vettig mening. Problemet är att det är svårt att få den riktiga julstämningen att infinna sig i september, eller vårkänslorna kring årsskiftet, och det tar en hel del tid att uppdatera krönikorna innan de ska skickas in till redaktionen.
Jag är en obotlig tidspessimist (jag skulle vilja säga att det är en av mina få pessimismer, men det skulle vara en lögn). Jag är en sån vars värsta mardröm är att missa bussen. Som vaknar kallsvettig efter språngmarschen och den fruktansvärda besvikelsen när bussen kör ifrån mig - och ångesten när jag vet att det går ingen mer buss, jag kommer få stanna i Kimstad för evigt.
Jag antar att jag är min mors dotter (det är min mamma som ställer sig på perrongen 45 minuter innan avgång). Och eftersom jag en gång lyckats missa att gå av tåget när jag åkte från Stockholm till Norrköping (nu stannade det i Linköping, men det kunde ju åkt ända till Malmö - det hade ju varit festligt!) så står jag numera och väntar en halvtimme innanför tågdörrarna innan tåget nått stationen. Och eftersom tidspessimismen också yttrar sig i skräck över att inte hinna läsa alla böcker jag vill läsa innan jag dör så är jag numera så gott som världsmästare i att läsa stående på tåget.
Denna tidspessimism kan ställa till med problem. Tänk dig exempelvis att du ska börja ett nytt jobb som regiassistent. Du ska börja klockan nio. Eftersom du beräknar att det kommer ta cirka en kvart att ta sig till arbetsplatsen, tänker du att det är bäst att åka vid åtta. Kvart över åtta står du alltså utanför porten - som kräver portkod. Efter 40 minuter i nollgradigt regn är du så stelfrusen att det tar dryga två timmar att få dina kroppsfunktioner att likna något någorlunda normalt. Vilket inte ger det bästa intrycket kanske. Prova också göra uppgifter du ännu inte fått, det brukar sällan bli en helt positiv upplevelse.
Året har just börjat (eller, när jag skriver det här är året är ganska snart slut). Och jag har all tid i världen på mig att göra det till det mest fantastiska året. (Enligt kinesiska horoskop är det ett DRAKÅR! Tänk bara, massor av små drakbebisar kommer födas, allting kommer vara fruktansvärt magiskt, och varmt, eldigt, flygande och underbart!) Det är nog dags att börja planera nästa års nyårslöfte.
