Jag la öronen på två äldre pubertala tonåringars samtal på tunnelbanan för ett tag sen. Jag förutsatte att de var ett par då han upprepande kallade henne för älskling, de diskuterade ananas.
Efter att hon hade sett en annons där man fick två ananas för 15 kronor var hon bara tvungen att ha en ananasdrink.
Hon fiskade fram sin iphone ur fickan på den korta dunjackan, googlade fram numret till butiken med det otroliga erbjudandet och ringde.
Synkroniserat med hennes prisjakt hade hennes kille börjat googla på billig ananas - från sin iphone.
- Hej, har ni fortfarande två ananas för 15 kronor, för i så fall tänkte jag köpa det.
Hon hade fått svar från butiken och tonen i hennes röst var uppjagad. Hon var nära nu.
- Jaha, kostar de 10 kronor styck?
Pojkvännen hade givetvis hört samma ord som jag och när samtalet med ananasbutiken var avslutat började han redovisa sin google-sökning.
- Den ananas vi köper billigt i butiken produceras under skrämmande miljö- och arbetsförhållanden. I en ny rapport från organisationen...
Han fortsatte babbla och kom fram till att det nog inte är så bra att hetsa efter den billigaste ananasen.
- Vi kanske ska köpa en ekologisk, avslutade han.
Ett par knapptryckningar - det var allt som krävdes för att ett ananasbegär skulle förvandlas till ett grönt och mänskligt tänkande.
Det är imponerande. Precis som tanken att jag kan komma åt hela världen från den mest isolerade och primitiva platsen i det fria samhället, sittandes på en porslinsstol. Det ger oftast en utopisk känsla. Ett 2012 där allt och alla är en google-sökning bort.
Oftast.
Lika många gånger tänker jag att mina toabesök har blivit dubbelt så långa sen herr iphone klev in i mitt liv. Att jag blivit en missbrukare av statusrader och tumscroll. Jag har blivit beroende av att ta reda på allt som jag inte vet för att sedan glömma bort det när google har fått träff. Jag behöver inte ens kunna stava längre.
Och istället för att faktiskt umgås med mina vänner som jag så sällan hinner träffa, lägger jag ut en statusrad och en bild på Facebook för att berätta för de som inte är där att jag gör något utan dem. Ett slags bevis på att det faktiskt låter om ett träd faller fast ingen är där.
Allt det här sker dessutom när jag sitter på muggen. Det kan inte vara normalt.
Samtidigt. Nu har jag möjligheten att ha kontakt med vänner, bekanta och okända på ett sätt som är overkligt i verkligheten. Jag kan säga grattis till personer som jag aldrig skulle köpa en present till men som ändå förtjänar min hälsning. Och tack vare alla delade youtube-klipp har jag skrattat så mycket att det gör ont bakom öronen. Dessutom är det rätt skönt att smita iväg från sina arbetsuppgifter för att kolla vad du, du och du gör just nu. Vilskita har fått en ny innerbörd.
- Siri.
Bipp bipp.
- Färdig.
PS. Jag undrar hur många som läste detta på sin smartphone och under ett lite för långt toabesök?