"Jag är deras röst, Klinthäll"

Men solidaritet, Klinthäll, handlar om att sätta sig in i andra människors situation. Ett system är aldrig starkare än sin svagaste länk. Jag har faktiskt inget otalt med varken FK eller AF. Detta handlar inte om mig. Detta är oändligt mycket större än så. Artikeln jag skrev i Aftonbladet genererade en läsarstorm. Tusentals människor hörde av sig och berättade att de blivit ovärdigt och direkt kränkande behandlade. Jag är ingalunda ensam. Min familj, mina närmaste, som är de som råkat illa ut är inte ensamma. Jag menar inte att kulturetablissemanget ska bry sig om mitt särskilda ärende. Vad jag i uppropet i Folkbladet vände mig emot var (och är) den oerhörda slätstrukenhet i stort i ALLA frågor som inte rör de själva, som genomsyrar svenskt kulturliv. Man bryr sig bara om sin lilla, lilla del av världen. Allt utanför den händer alltid andra. Men vi är alla andra, Klinthäll. Du också. Du är bara ett fingerknäpp från att vara en av de utsatta, en av de hundratusenals i det här landet som blivit förvandlade från människor till siffror i en kolumn; ett sjuktal som till vilket pris som helst ska ner. Det är lite trist att Klinthäll fòrsäker få detta att framstå som en form av privat gerillarörelse när han säkert vet att det inte är det. Det är samma trötta maktargument som generaldirektören fòr FK, Malmborg, använde i min debatt med honom. Genom att förminska detta till ett ärende mellan mig och honom så förminskar både han och Klinthäll upplevelsen av att motarbetas av myndigheterna som många människor upplever dagligen. Jag står på deras sida. Alltid. De har inte alltid möjlighet att göra sina röster hörda. Jag är, i all enkelhet, verkligen Klinthäll, den rösten. Den är långt mycket starkare och viktigare än bara min egen röst. Och dessutom är det alltid självklart att göra det hedervärda, detta med tanke på Folkbladets rubrik på Klinthälls svar.