Ett beställt verk av fotografen Elisabeth Olsson Wallin om synen på homosexualitet inom våra tre stora bokreligioner blev indraget efter att museet haft konsultationer med bland annat präster, imamer och rabbiner. Uppenbart passade inte galoscherna och då vek man snabbt ner sig. Efter kritik har museet nu åter backat och frågan man ställer sig är: varför vika ner sig från början? Är man rädd för reaktionerna? Vem tar man ställning för?
Konstnären Lars Vilks har också varit på tapeten på sistone. På en föreläsning i Uppsala visade han kontroversiella konstverk som utmanat religioner genom historien och när han kom till en kvinnlig iransk konstnär som gjort en film som utmanade homofobin inom islam gick delar av publiken bananas. Varför då? Jo, några blev uppenbarligen provocerade av budskapet, homosexualitetstemat samt - förmodligen - av Lars Vilks person. Frågan är: ska vi helt enkelt undvika att kränka och ifrågasätta religiösa symboler och religiös tro genom självcensur? Eller ska vi rent av återinföra hädelseparagrafen i vår yttrande- och tryckfrihet?
Jag började på musiklinjen i Jönköping 1982. Där fanns det gott om religiösa människor, vissa light, vissa hardcore. I min klass gick en kille som lyssnade på bandinspelningar av Ulf Ekman i Livets ord på tåget. Han hade flera pastorer i sin släkt och var i det närmaste fanatisk. Åsikterna om homosexuella var tydliga: dessa var perversa men kunde genom frälsning och bön bli "botade". Många av våra diskussioner slutade med att han slutade lyssna och började be - jag hade så genomförtappade åsikter att han helt enkelt inte ville prata mer. Jag var ett barn av satan, som han uttryckte det.
Blev jag kränkt? Nja, kanske provocerad av åsikterna om homosexuella, om kvinnosynen, om synen på föräktenskaplig sex, om oskuldsmytologi. Man lyssnade knappast på sådana åsikter stillatigande. Men ingen jag kände var inne på att sådana tankar skulle förbjudas. Man får vara åsiktsmässig homofob i Sverige. Man får kalla andra människor för "satans anhang", man kanske inte skaffar sig så många kompisar men yttrande- och religionsfriheten ska vara vid och ha högt i tak.
Men med den rätten kommer ett pris. Det är att religiösa dogmer ska stå vidöppna för kritik precis som andra ideologier, religiösa symboler betyder inte detsamma för alla människor och får förlöjligas och kritiseras, diskuteras och dissekeras. Otidsenliga och människofientliga åsikter om t ex homosexualitet ska och bör tas upp hela tiden. I ett sekulärt, demokratiskt samhälle är detta spelreglerna som vi skaffat oss genom en lång kamp. För demokrati, för jämlikhet, för allas lika värde. Nej, vi ska inte ha en hädelseparagraf. Nej, vi ska inte idka självcensur. Vår yttrandefrihet är garanten för en diskussion som för samhället framåt. Det är en dörr som jag är beredd att sparka upp om och om igen.