Ja till fem söta pojkar
Brittmarie Engdahl
Foto:
Det känns lite skönt att dom gör så hos andra, man ser ju! Bråte, minnen, tvätt, disk, halvtrasiga möbler, gardiner som aldrig borde satts upp, kartonger som är kvar sen nån flytt, kartonger som man inte ser längre, tapetväggen i köket som var det första man skulle fixa när man flyttade in har också bleknat, avlägsnat sig och bara är där.
För att inte tala om det som finns i skåp, lådor, garderober, lutade mot väggar, instoppade i hörn, lagrade i kistor och kanske pressat in i källar- eller vindsförråd.
Visst är det hemskt. Visst vet vi att vi duger, men vem nöjer sig med att duga?
Fem snygga killar med antagligen gott om pengar bakom sig ser allt. Dig också.
Som överstepräster eller i alla fall höga smakdomare säger dom att herregud det här är ju inte din stil, du borde ha något mer, tja, vad det nu kan vara.
Kommer nån sån till mig och säger att mitt hem är alldagligt medan jag istället är en exotisk och färgstark person och borde ha en helt annan inramning då är det klart att jag tror på det! Jag, visserligen bara jag, och så dom här utsände då, vet ju hur kul jag egentligen är.
Så fixar vi nåt som gör sig bra i tv. Fondväggar, hängande fåtöljer, snurrande bokhyllor, gardinarrangemang som är drömmar av luft och mjuka, vita sammetssoffor som speglar min utomordentligt lysande personlighet.
Var finns ni, är det bara i Amerika för det är väl därifrån jag sett programmen nån gång, jag märker ju hur min mottaglighet bara ökar, här är jag, leta inte längre, kom! Dessutom är de här pojkarna så tryggt mest intresserade av varandra så en dygdig flicka behöver inte känna sig det minsta orolig.
För en som inte är så vansinnigt dygdig kanske det finns andra experter, men de här killarna är ganska kul.
Så ta mitt hem och mina kläder och släng ut. Men det är klart.
De röda bokhyllorna tycker jag är väldigt fina och har alltid funnits där, så det går nog inte att rubba. Kära minnen från tiden med Che över väggen. Tavlorna kan se lite halvtaskiga ut, men de har alla sin historia så de måste få finnas och en del kläder är också mycket mer än kläder. Symbolvärden och kulturbärare. Liksom mosters porslingssskål. Liksom en liten del av mig som jag ändå tycker kan få finnas kvar, som ett litet k-märke. Men det mest slitna och skamfilade får gärna skylas över med hjälp av killarnas trollstavar.
Resten kan spolas.
****
Tills verkligen drabbar, det här med ABF. Kan det vara sviterna av konstskolan, jag ser att det är ett av flera argument. Främst en ideologisk förlust! Kommer nu verkligen Riksorganisationen att låta Norrköpingsavdelningen somna in för gott? ABF är ju som kyrkan eller domstolen eller polisen. Alltså en samhällsinstitution, något som är direkt överförbart när det gäller målet för oss alla - en möjlighet till folkbildning, studiecirklarna, är inte det själva sockeln för vidare samhällsbygge? Vad säger Mona Sahlin, hjälp oss nu ministern! Nåt att bita i!
Så jobbar vi med nyheter