<I>Urspårat</I> Nu ska jag få svar på alla skrönor
Foto:
Ung och obildad som jag var på den tiden väckte beskrivningar om boken och dess innehåll inget intresse hos mig. Jag avfärdade den som något gammaldags och tråkigt. Men sommaren som gått lärde mig att jag trott på en rad lögnaktiga historier, så kallade skrönor. Fram till en varm vårdag har jag varit mer eller mindre ovetandes om dessa, men en lite gullig grävlingsunge fick poletten att trilla ner. Rädd för den bitska varelsen vågade jag inte gå för nära. De springer ju så fort och biter sig tag i benet tills det knakar. Det väl alla.
Ända sedan jag var tio år har jag gått ut i skogen med stövlar för att skydda mig från detta svenska vilddjur. Smugit mig förbi stock och sten av rädsla för dess hemska, mörka boning och tänkt ut hur jag skulle bli av med detta djur om det satt fast i mitt ben. Skaka, hoppa eller kanske slå mot en tinning som man gör mot hajar. Ja, så långt har det gått att jag jämfört grävlingen med hajen.
Att vid 25 + upptäcka att jag helt förlitat mig på en historia som inte var sann är obeskrivligt pinsamt.
Med filosofiska studier bakom mig vet jag att sanning är ett relativt begrepp. Det som är sant för mig kanske inte är sant för dig. Men inte har jag ifrågasatt livets grundläggande fakta. Grävlingar smyger i mörkret och biter tills det knakar och det enda som hjälper är kolbitar i stövlarna. Det hade jag nästan kunnat svära på. Nu vet jag dock bättre och har lärt mig en dyr läxa.
Det är inte bara det faktum att jag existerar, som kan ifrågasättas, utan framför allt de historier som vi får oss tillgodosedda varje dag. Man ska läsa och lyssna till allt med en viss skepticism. Skrönor uppstår varje dag och figurerar i olika tidningar och handlar om allt från vardagliga till mer abstrakta, världsliga händelser.
Efter flera års ointresse har nu boken "Råttan i pizzan" kommit i mina händer och jag hoppas att få svar på hur skrönor uppstår och framförallt hur och när skrönan om grävlingen uppkom.
Så jobbar vi med nyheter