Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Urspårat:</I> Möten man minns

Foto:

Kultur och Nöje2002-05-21 00:00
ANNIKA JOHNSSON
Mötas och skiljas är livets gång, eller vad det nu heter. Jag har funderat lite över det där med möten den senaste tiden. Alldeles nyss fick jag kontakt med en gammal klasskompis från mitt år på folkhögskola för en evighet sedan. Vi möttes ute i cyberrymden av en ren slump kan man väl säga.
Det fick mig att grunna på alla de människor jag har mött genom livet. Var tog de vägen sedan? Och kommer de ihåg mötet med mig på samma sätt som jag minns dem? Vissa möter man under en längre period och sedan försvinner de. Andra möten varar bara några sekunder, men sätter ändå livslånga spår.
Jag kommer ihåg när jag tågluffade i Europa en sommar. På väg hem till Sverige från Paris satt jag ensam i en tågkupé (pengarna räckte inte till liggvagnsbiljett) mitt i natten och försökte sova med sovsäcken som värmande täcke. Det var ganska lite folk på tåget denna septembernatt, men någonstans i Tyskland klev en man in där jag satt. Han var stor, muskulös, tatuerad och rakad på huvudet. Jag blev lite rädd, ensam som jag var, och drog sovsäcken tätare omkring mig och försökte sova vidare.
Plötsligt hörde jag hur mannen tog upp något ur väskan. Det såg ut som en lång vass pinne. Kanske var det något slags stickvapen tänkte jag lite sömndrucket och gjorde mig beredd att skrika och rusa ut ur kupén. Så fick jag se vad det var. Mannen hade en hobby. Han höll på att sticka en tröja! Jag skrattade gott bakom sovsäcken och rädslan försvann. Jag minns honom, men jag tror inte att han minns mig.
Mötet med Peter Siepen förblir levande länge. Jag jobbade på Åhléns mitt i Stockholm för några år sedan, på pappersavdelningen nere i källaren. En kväll kom Peter Siepen in när jag stod bakom disken där vi sålde pennor. I fickan hade han några kort på sig själv som han plockade upp och sedan testade han alla pennor som fanns i butiken. Till slut hittade han en silverpenna som dög att skriva autografer med. Jag tror inte att han minns mig som stod där och försökte ha tålamod med att han aldrig blev färdig och kön växte sig längre och längre. Men jag minns honom.
Jag minns grannen jag hade i Göteborg, den där söta tanten. Jag minns det italienska paret jag mötte på ett café i Lausanne. Hur har det gått för de barn jag mötte på ett sommarläger i USA? Många möten har det blivit.
Förmodligen är jag själv endast ihågkommen av någon i ett ögonblick som jag absolut inte vill tänka på. Sådana där stunder då jag helst av allt har velat sjunka genom jorden, knallröd i ansiktet.
Vad jag tänker på för händelser förblir hemligt, förutom för de personer som minns dem.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!