Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Urspårat</I> Leve den sanna proggen

Foto:

Kultur och Nöje2003-01-14 00:00
PATRIK SELSFORS
Tänk hur begrepp kan förvirra. Ett begrepp som använts och används felaktigt i Sverige är progg-musik. Alltså progressiv musik. I övriga världen användes begreppet korrekt, alltså i betydelsen framåtskridande. Progressiv rock i England på 70-talet kunde vara t ex Genesis, Gentle Giant, King Crimson, Yes. I USA Frank Zappa. Grupper som tog element från olika håll, t ex klassisk musik eller jazz, för att föra rockmusiken framåt. Med resultat att alla dessa grupper kom att låta sinsemellan mycket olika men med nyfikenhet som gemensam nämnare. Och publiken köpte det här ty detta var en tid när publiken inte bara ville ha igenkännandets trygghet utan nya vägar, experimenterande, utmaningar. Dessutom ansågs det vid denna tid inte som fult och omodernt att faktiskt kunna hantera ett instrument. Ja, utom i Sverige då!
Ty här blev "proggen" ett samlingsnamn för en samling socialister som ville pressa in Maos och Stalins samlade ord i texterna, helst i en enda låt. Och med sedvanlig kommunistisk bravur snäpte man snabbt de som faktiskt ägde talang. Det är ju borgerligt att kunna spela för bra. Det är ju elitistiskt att komponera och arrangera för proffsigt. Kunde det dessutom anas att man inte var riktigt renlärig med marxist-leninismen i en textrad i 2:a versen så kunde man råka ut för kritik och/eller svartlistning. Detsamma kunde ske om man faktiskt var av arbetarklass till skillnad från de flesta medelklassungdomarna i denna rörelse men inte ville ägna sig åt slagords-musik, t ex Pugh Rogefelt.

Mycket kan sägas om denna rörelse men speciellt framåtskridande musikaliskt sett var den knappast. Tvärtom, något bland det sämsta och värsta jag hört i svensk musikhistoria kommer från denna tid! Detta är givetvis inte progressiv musik. Det är gammal hederlig politisk propaganda-musik, ofta taffligt framförd och med väl slagordsmässiga texter. Undantag finns, t ex Mikael Wiehe och Hoola Bandoola. Eller Samla Mammas Manna. Så blev också de senare hårt kritiserade för att spela för svår instrumental musik, att inte vara tillräckligt politiskt medvetna. Varpå de ger ut en skiva som heter Knossa Knapitalet. Humor!

Nu finns oroande tecken på att den svenska "proggen" är på väg tillbaka. Samtidigt är den engelska progressiva musiken något av den mest baktalade och underskattade musikstil som finns, åtminstone av dagens musikkritiker. Då ser jag det givetvis som min plikt att slå ett slag för den sanna progressiva rocken till förmån för svensk vänster-politisk missionsmusik med tillhörande testuggande och tafflighet! Tjacka istället upp er på engelsk 70-talsprogg! Där finns musikaliska guldkorn, sann pionjäranda, musikalitet och originalitet. Det håller än, jag lovar!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!