<I>Urspårat</I> Kändis? ? aldrig i livet

Jag kan inte tänka mig nåt värre än att bli kändis. Bara det att tvingas ge korta svar i en sån där liten informationsruta i kvällstidningarna skulle ge mig stora skälvan.
Hur skulle jag nånsin kunna svara på vilken som är den bästa film är jag sett, eller vilken bok som betytt mest för mig eller vilken musik jag inte kan vara utan. Jag hatar verkligen att behöva bestämma mig för bara EN sak när det finns så mycket att gilla!
Jag hörde om en undersökning där man frågat ungdomar vad dom helst av allt ville bli. Och en majoritet svarade, håll i er nu, kändis. Men hallå, kändis är väl inget yrke, utan nåt man blir om man råkar ha ett yrke som gör en känd, eller?!
Det skrämmande i det hela är att ungdomar, ja faktiskt en del vuxna också, är beredda att göra precis vad som helst för att nå detta ideal! Även om det betyder totalförnedring av den egna personen så anser många att det är värt att leva med skammen för att få bli NÅGON.
Vad det beror på kan man förstås spekulera om, kanske är det så att vi inte hinner se på varandra i den stressade tid vi lever i? Vad vet jag, det enda jag vet är att jag aldrig har förstått mig på dom här såporna som bara går ut på att plocka fram dom medverkandes mest negativa sidor. Supa dom fulla och låta dom ha sex framför kamerorna, provocera fram otrohet, få deltagarna att baktala varandra osv.
Men med den här undersökningen i bakhuvudet, om ungdomars drömmar om ett liv i rampljuset, så förstår jag plötsligt varför det är så lätt att få folk att ställa upp på förnedrings-tv. Det spelar ingen roll om man gör bort sig för resten av livet, och får en stämpel fastetsad i pannan där det står vad man gjort (för bilden blir ju väldigt ensidig, man kan ju inte vara BÅDE dum och snäll) för så länge man får vara förstasidesstoff i kvälls- och veckopress så ÄR man någon, oavsett om man görs till åtlöje.
Men det som kanske förvånar mig ännu mer är att det finns en publik för det här dravlet. Att människor ids sitta framför TV-apparaterna kväll efter kväll och följa vad som händer i den där låtsasvärlden där deltagarna pressas på olika sätt för att kamerorna ska få dom smaskigaste mest sensationella bilderna och dom elakaste replikerna.
Sen klipps det "normala" vardagliga bort och så har vi då fått en riktig såpa. Wow! En ensidig platt bild av en människa, som inget hellre vill än att bli kändis. Men hur orkar publiken bry sig, när det finns en sån spännande RIKTIG värld runt hörnet!
Med smaskigheter som otrohet, depressioner, sjukdom, skitsnack, mobbning, silikon och ja ? name it! Fast det kanske är just det som är grejen, att se sån´t på TV är lättare än att se det i verkligheten och kräver inte heller samma känslomässiga engagemang.
Så det kanske inte är så konstigt att vi tar vår tillflykt till såpans värld ibland, men att bli en såpakändis det är väl ändå inget att sträva efter?!