Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Urspårat</I> Jag har blivit dokusåpatittare

Foto:

Kultur och Nöje2002-11-26 00:00
ANNIKA JOHNSSON
Jag erkänner. Jag har fastnat i dokusåpornas träsk. Och först nu har jag börjat förstå hur man kan fascineras av något som jag tidigare ansåg som så fruktansvärt banalt och tråkigt.
Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Robinson. Jag har sett tio minuter av Baren och lika lite av Big Brother och andra sådana där trista tjafsprogram, som jag brukar kalla dem. För det är ju vad deltagarna gör hela tiden. Tjafsar med varandra. Och till det kommer skitprat och skvaller. Hur intressant är det för mig som tv-tittare? Hur kan man stå ut med att sitta och titta på detta dag ut och dag in, timme efter timme? Det har jag aldrig förstått. Tidigare.
Jag vill inte riktigt erkänna att den såpa som jag har fastnat för är likadan som de övriga. Den har faktiskt mer av klass, innehåll och mening. Men det ska väl erkännas, den är egentligen inte så mycket mer än någon annan.
Fame Factory på TV 3 har i alla fall verkligen fångat mig. En dokusåpa där deltagarna vill bli stora stjärnor och på vägen dit får gå i Fame Factory-skola hos ingen mindre än Bert Karlsson i Skara. För att få se vem som kommer att bli den största stjärnan bänkar jag mig alldeles för ofta framför tv:n.

Kanske är det den där hemliga barndomsdrömmen om att bli popartist som gör sig påmind. Kanske är det önskedrömmarna om att få arbeta med musik som dyker upp. Drömmar som hade varit vettiga om jag nu hade varit så där musikaliskt begåvad vill säga.
Tidigare skyllde jag på att två av deltagarna kommer från min hemort Trollhättan och att jag måste se hur det går för dem. Men om jag ska vara ärlig så är det inte därför jag tittar.
Jag följer deltagarna när de diskuterar sina känslor med varandra, när de får sånglektioner av Monika, när Bert Karlsson uppför sig som kungen över alla. När Magnus är ledsen att det gick dåligt i deltävlingen. När Jessica får barn. När Wiktoria sjunger en rörande ballad med en text som hon skrivit själv. När någon hoppar av, när någon annan blir arg. Då finns jag där. Då är jag där, mitt ibland dem. Det är nästan jag som står där på scenen och uppträder också.

Vad tomt det kommer att bli om någon vecka när finalen är över och alla åker hem till sitt. De andra deltagarna kan ju fortsätta att hålla kontakten med varandra. Men jag då? Jag som anser att jag också deltog. Det kändes ju i alla fall så. Kanske är det där Robinson inte så dumt ändå?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!