Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Urspårat</I> Hemslöjdare som hoppas

Foto:

Kultur och Nöje2003-04-29 00:00
PATRIK SELSFORS
Slöjd... Smaka på ordet! Det smakar hemvävt och luktar sågspån. Alla minns vi väl slöjden i skolan. Timmar av karvande, filande. Symaskinens rasslande och virknålarnas klickande. En välbehövlig andningspaus från skoldagens slitage på en känslig pojkes själ.

Jag minns ett projekt i syslöjden. Jag lyckades få tillstånd att virka en batterivärmare... I enlighet med min framlagda teori skulle denna virkade cylinder värma batterierna så att elektriciteten höll sig längre. Trots viss kritik mot den vetenskapliga grunden för min teori (jag behöver knappast tillägga att kritiken var fullständigt ovederhäftig och illa underbyggd) fick jag till min stora förvåning godkännande av projektet och satte ivrigt igång.

I träslöjden några år senare lät jag återigen min kreativitet flöda, denna gång kanske av en mer morbid art. Jag framlade på bordet framför min förstummade träslöjdslärare kompletta ritningar på en giljotin. I miniatyr-skala förstås (4 decimeter hög ungefär) men helt i enlighet med den franska revolutionens stil och estetik. Även här fick jag godkännande och kunde dra igång. Trots att jag stötte på vissa tekniska problem med de s k rörliga delarna lyckades jag till slut ha en färdig produkt på slöjdbordet. Jag tog sedermera hem pjäsen och möttes där av misstänksamma blickar från mina två lillasystrar som därefter noga låste in sina barbiedockor trots försäkringar från min sida. Här måste jag inskjuta att det vore mig totalt främmande att ens snudda vid en sådan tanke, mina systrar var av den paranoida arten.

Denna giljotin har sedan följt mig genom livet vilket är mer än man kan säga om batterivärmaren som de tekniska framstegen i dataåldern har behandlat ytterst oömt. Ännu en av dessa geniala uppfinningar som plötsligt ser sig omsprungen och kasserad på historiens soptipp. Men giljotinen håller än! I förrådet ligger den nu med dess klassiska linjer, dess smäckra, betsade träytor och bara väntar på att få pryda en byrå, ett skåp eller kanske sängbordet. Nu avvaktar jag endast att hemmaopinionen ska bli mer gynnsam för detta projekt och har dragit igång viss lobbyverksamhet som ska få verka ett tag innan framstöten tas. Tyvärr har mina - helt inofficiella - opinionsundersökningar hittills visat på ett mycket lågt intresse (häpnadsväckande lågt faktiskt) men det kan vända, hoppet är som bekant det sista som överger människan. Eller var det huvudet...?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!