<I>Urspårat:</I> Hantverkare vi minns
Foto:
Det är nästan så att jag börjar längta efter Kvisten. Han var min sambo under drygt ett år. Nästan sambo i alla fall. Sant är att jag träffade honom oftare än min lagvigde make under en period. Kvisten var snickare och golvläggare. Det var han som skulle hjälpa oss renovera huset. Kvitton och sådant var han inte så noga med. Inte något annat heller, visade det sig så småningom.
"Jag kommer på onsdag halv nio", sa Kvisten. Tyvärr specificerade han inte vilken onsdag det var. Inte ens vilken månad han menade. Och inte heller om det var halv nio på morgonen eller på kvällen. Till slut började man önska att han ändå sagt vilket år han tänkt sig.
Han kom och gick som det behagade honom. Ibland var han borta flera veckor i sträck. Fast han på kvällen innan han gick, lovade att komma morgonen därpå. Men vi lärde oss att kliva över hål i golvet och inte kunna använda duschen och andra små olägenheter. Vi antog en filosofisk attityd "herregud, vad är det här mot kriget i Bosnien (det var under den tiden)" sa vi till varandra och kokade tevattnet på stormkök i vardagsrummet.
Kvisten var ändå klar efter ett och ett halvt år. Vad gjorde det att det tagit ett år och tre månader längre tid än vad vi tänkt oss från början. Det blev ju bra.
Lika lång tid tog det inte att renovera första lägenheten. Vi hade precis pluggat färdigt och fått jobb. I ungdomligt övermod köpte vi en lägenhet av Philip Douglas. Den var fin, men saknade ett ordentligt kök. Vi beställde ny köksinredning och bestämde oss för att riva ner en vägg mellan det lilla köket och rummet bakom. Budgeten var inte så stor och jag ringde runt för att hitta den billigaste väggrivaren.
Till slut fann jag honom i Jojje. "Jag river väggen för tusen spänn. Det är en baggis", sa Jojje.
Han rev väggen när vi var på jobbet. På kvällen när vi skulle inspektera hans jobb, hade något konstigt hänt i lägenheten. Utanför köket låg en liten serveringsgång. Där hade vi själva tapetserat. När vi kom var det alldeles mörkt, vi hade inte fått upp någon lampa. Serveringsgången tycktes ha krympt. Väggarna kom alldeles inpå oss och jag tänkte att nu har det varit för mycket. Nu har jag drabbats av klaustrofobi. Men nej, det var inte klaustrofobi. Det var högst verkligt. Jojje hade dängat på ordentligt med släggan när väggen skulle bort. I serveringsgången hade putsen lossnat bakom tapeterna, som nu buktade ut från väggarna i fina bågar.
Dessvärre var det inte bara i vår lägenhet putsen hade lossnat. Tanten ovanför var inte så jätteglad. Hennes väggar hade fått stora sprickor. Det blev en dyr väggrivning kan man säga som sammanfattning.
Trots den här samlade erfarenheten (plus alla vänners skräckhistorier), är jag ändå benägen att ringa närmaste hantverkare efter den misslyckade spacklingen. Då kommer jag att tänka på den fortsatta köksrenoveringen i första lägenheten.
När hela köket var färdigmonterat och spisen skulle ställas på plats, gick den inte in. Spisen var 70 centimeter bred och 60 centimter djup. Hantverkarna hade bara mätt ena sidan. Och det var inte den breda.
Så jobbar vi med nyheter