<I>Urspårat:</I> Därför blir det ingen ny Botwid

Jag bryr mig inte ens om att ta upp Busan, den lilla dvärghamstern, till diskussion. Den gången var det sonen som efter ihärdigt tjat fick en hamster. I början var det jättekul, tyckte barnen. Men vem var det som fick mata det lilla livet och städa buren? Och vem var det som fick sitta och bli biten i fingrarna på kvällarna när barnen tröttnat och hamstern, i brist på mänsklig kontakt, mest av allt började uppföra sig som en rabiessmittad råtta?
Vi ska inte ens nämna akvariet, som får vattnet i Östersjön att framstå som det klaraste källvatten.
Nej, jag har ett annat skäl till att aldrig vilja skaffa hund. Jag har levt med Botwid. Och den som har bott under samma tak som Botwid släpper aldrig mer en hund över sin tröskel.
Missförstå mig rätt, jag älskar hundar och alldeles särskilt älskade jag Botwid, en liten svart shipperke. Han kom till vår familj som vuxen. Hans tidigare husse och matte klarade inte av honom (redan där borde en viss sund misstänksamhet ha infunnit sig). Men i början verkade han helt normal. Han kunde gå lös ute och kom när man ropade hans namn. Ända tills han blev påhoppad av en liten ilsken terrier. Då började han hata alla terrierhundar. Och alla hundar som såg ut som en terrier. Och så småningom alla andra hundar.
Det var koppel som gällde. Och alla i familjen utvecklade en fantastisk skicklighet i att snabbt veva in kopplet när en annan hund närmade sig.
En dag sprang Botwid ut rakt framför en bil. Som genom ett under undkom han med brutet ben. Han hoppade omkring på tre ben och uppför trapporna fick vi bära honom. Så kom dagen han bestämde sig för att ingen fick bära honom och själv tänkte han inte heller gå. Han satte sig helt enkelt framför ytterdörren och vägrade röra sig. Den här belägenheten uppmärksammades av den snälle pizzabagaren i bottenvåningen. Han gick ut och viftade med sitt vita förkläde och gjorde grimaser. Gissa om det gjorde verkan. Botwid glömde att han brutit benet och slog svenskt rekord i trebenslöpning.
Dessvärre satte den här händelsen djupa spår i hans personlighet. Han blev rasist. Så fort han såg en mörkhårig man med sydländskt påbrå, blev han som galen. Det försatte oss alla i de mest pinsamma situationer.
Så småningom började han också hata cyklister. Och med en imponerande finess lyckades han gång efter gång med konststycket att kränga sig ur halsbandet i den brantaste uppförsbacken nedanför vårt hus. Där hann han ikapp cyklisterna och satte sig i deras ben. Oj, oj, så mycket skäll man fått av hundhatande cyklister. För att inte tala om hundhatande joggare. För joggare började han också avsky. Värst var de vältränade som inte flåsade. De kom så tyst att man inte hann veva in kopplet innan Botwid satte tänderna i deras vältränade vader.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Han anföll folk med plastkassar, särskilt om kassen hade en Konsumåtta. Och gästerna hemma fick inte gå på toaletten.
Så någon hund blir det inte. Och det bästa av allt är att den vanliga utvägen för dottern inte fungerar här. "Jag ska fråga mormor", skriker hon. Då ler jag bara och nickar "gör det, gör för allt i världen det. Har jag berättat om den gången konduktören slängde av henne och Botwid från tåget i Mjölby?".