<I>Urspårat:</I> Mitt nya liv som bilnasare
Foto:
Eller är det bara en myt att de allra största lurendrejarna råkar ha bespottade titeln "bilnasare" på visitkortet?
Tror inte det, va?
Nu är väl risken uppenbar att man får stadens alla och hårt arbetande schyssta krängare av automobiler på sig, men jag fick i alla fall tidigt klart för mig att bilhandlarna, ja, dom ska man se upp med.
Du blir nämligen alltid blåst i deras flashiga hallar. Luras av snacket som dryper av bregott. Bländas av de snygga märkeskläderna. Utan undantag.
Ett fordon som plötsligt säljs för frikostiga "inköpspriset" tarvar såklart varningsflagg direkt.
"Lite rostig" betyder förstås tvärtom. Att biluschlingen faller i bitar strax efter köpehandlingarna signerats och slantarna lämnats över.
"Små defekter" är lika med stora allvarliga brister och så vidare.
Visst, så är det ju.
Frågan är naturligtvis om man är så mycket bättre själv.
Nu ska jag nämligen sälja bil. Mitt eget monster.
Ni som läst mina krönikor i den här spalten är näppeligen spekulanter. Gissar jag.
Som jag klagat och öst förklenade omdömen om det där bilskrället. Inte precis den bästa reklamen, det inser jag självfallet.
Är rätt övertygad om att det vilar en förbannelse över den där blåa fyrhjulingen, som givetvis hade gått som en klocka innan undertecknad blev ny, blåögd och olycklig ägare för lite drygt två år sedan.
Allt måste förstås upp i ljuset nu. Hela raddan av täta verkstadsbesök och svindyra reparationer.
Å andra sidan får han eller hon som slår till en bil med nästan enbart nya komponenter under huv och kaross.
En blänkande styrväxel, ett sprillans uttrampningslager, en generator det formligen blixtrar om samt en kylare som enligt mekanikern ska hålla för åtminstone femtontusen friska mil. Med mera, med mera.
Helst vill jag att den som nappar på bilköpet har sin hemvist långt bort från Norrköping.
Jag skulle aldrig kränga bil, båt eller bostad till ens en avlägsen släkting. Det blir nog lugnast så.
Så jobbar vi med nyheter