<I>Urspårat:</I> Jakten på någon att älska
Foto:
Nej, jag har inte vadat i djungelträsk och blivit biten av blodiglar. Jag har varit i ett helt annat träsk och träffat på helt andra iglar. Det räckte att åka till huvudstaden för att på nära håll betrakta de här riterna. Närmare bestämt till ett ställe som heter Karlsson & Co. I folkmun kallat Knull-Karlssons (jag är hemskt ledsen om någon nu satte morgonkaffet i halsen, men vissa saker bör benämnas vid sitt rätta namn. Speciellt när namnet säger så mycket om karaktären på stället).
Tro nu för all del inte att jag frivilligt sökt upp detta nöjespalats (som det kallas i mer officiella sammanhang). En kär väninna ska gifta sig och jag var på möhippa. Efter go-karten och salsadansen stod besök på K-Karlssons på programmet.
"Herregud, dit har jag aldrig vågat gå", sa en av singeltjejerna i sällskapet. "Får man inte hugg där vet man säkert att det är helt kört". Var ribban ligger förstod vi ganska direkt vi kommit innanför dörren. En annat tjejgäng, ungefär i vår ålder, kom förbi. "Ska vi gå till baren först eller ska vi börja ragga direkt?", frågade de varandra, som det lät, på fullaste allvar. Vi stod som tio fågelholkar med gapande munnar. Men väldigt snabbt stod det klart att det var vi tio möhippetjejer som var i klar minoritet. Hit går man inte för att dansa och ha kul. Det är bara en förevändning.
Blev uppbjuden av en, som det verkade, helt normal man i 40-årsåldern. Innan vi nått fram till dansgolvet (och det var inte långt, även om det var trångt som i en sardinburk) hade han berättat om sitt fina jobb, sitt fina hus i Stockholms skärgård, där tjejerna brukade stå och ringa på och sin nya Audi som var så stor att den inte gick in på parkeringsplatsen på jobbet (det fina).
Förmodligen tog han mitt storögda gapande för stum beundran för han fortsatte bre på i samma stil. I förbigående hann han fråga om jag var gift och hade barn. Därefter var det dags för några klichéartade komplimanger och ett försiktigt närmande. Det var då han upptäckte sitt misstag kan jag berätta. Att man kan gå på nitar, trots att man troget följer raggningens ABC.
Gömde mig i ett mörkt hörn och ringde hjärtevännen. Mest bara för att påminna mig om att alla män inte är patetiska drägg. Fick snart sällskap i hörnet av väninnorna, som haft ungefär samma upplevelser.
Där i hörnet kunde vi betrakta skådespelet, som mest av allt liknade en grekisk tragedi. För visst är det sorgligt att se. Alla dessa desperata människor på jakt. Och vad är det egentligen de jagar. Jo, någon att älska. Någon som de kan krama hemma i soffhörnet, så de slipper gå till K-Karlssons.
Själva fick vi nog och gick tillbaka till Salsastället.
DIT går folk för att dansa. Och som de kan dansa.
Fötterna värker fortfarande.
Så jobbar vi med nyheter