<I>Urspårat:</I> Inte utan min dator
Foto:
Det låter kanske tragiskt, lite som en skräckvision av dataåldern. Med risk att låta sponsrad av Bill Gates, måste jag erkänna: Jag kan inte längre leva utan min dator.
På gott och ont.
Det är svårt att förstå hur alla trista måsten i livet skulle hinnas med utan datorn. På datorn där hemma gör jag bankärenden, kollar om biblioteksboken jag vill låna är utlånad och skickar blixtsnabba brev utan porto.
Jag har lagt ner tid på att få den nya datorn där hemma snygg och personlig. Det trista skrivbordet med den stora Packard Belloggan r utbytt mot en bild på en solnedgång, som är lite kitschig, men ändå påminner mig om hur vacker himlen kan vara i Stora Nassas skärgård i mitten av juli.
Samma tema går igen i skärmsläckaren "havets djup", där en ful fisk som simmar runt och bubblar. Den är snäppet bättre än tredimensionella rör i olika färger.
Att flytta ihop med någon och dela säng, disk och Icakort går nog bra. Men att dela dator är nog svårare, åtminstone om denne någon vill ha Courier som standardtypsnitt.
Och ska man skaffa en gemensam dator någon gång måste man enas om livsstilsfrågan mac eller pc. Det ska ju helst stämma med bådas arbetsplatser om dokument ska kunna skickas hemifrån till jobbet. Annars blir det definitivt konverteringsproblem. Det brukar inte vara det första man tar reda på hos en partner, men snart kan vi nog höra raggrepliker som:
- Jaså, har du också en mac! Vi måste vara skapta för varandra.
Datorn på arbetsplatsen är mitt allt på jobbet. Men jag känner någon sorts hatkärlek till den, eftersom den strejkar alldeles för ofta. Utan att varsla.
Genom jobbdatorn meddelas växeln och alla som ringer om jag är ute på lunch, ute på jobb eller har gått hem för dagen. Smart, enkelt.
På webben finns massor av info. Praktiskt. Med e-post kan jag kommunicera snabbt med människor över hela världen. Ursmidigt.
Men jag har några gånger kommit på mig själv med att låta fingrarna flyga över tangenterna och formulera ett meddelande till någon på arbetsplatsen, som bara är några meter bort. Det blir stundtals en ren parodi med all ansiktslös kommunikation.
Och det finns fler nackdelar. Tyvärr är datorskärmen som en öppen byrålåda. Men skärmen behandlas långtifrån med samma respekt. Okej, jag jobbar på en tidning och det mesta jag skriver ska tryckas upp i en massa exemplar, men det är så det. Kassa krönikeidéer vill som går mot ödet att dumpas i papperskorgen vill jag behålla för mig själv.
Jag ogillar torra pekpinnar i vett och etikettböcker, men ett förmanande pekfinger att inte glo in i arbetskamratens skärm är faktiskt inte helt fel. Och ett pekpinne om att flottiga pekfingrar inte hör hemma på andras datorskärmar kan man också peta in.
Jösses, jag håller på att förvandlas till en korsning mellan datanörd och Margateta Ribbing!
Så jobbar vi med nyheter