<I>Urspårat</I> En spökhistoria är som balsam
Foto:
Barnboksförfattarinnan Katarina Ros, som var med på Bokens dag i helgen,har tagit sig an att skriva nya spökhistorier. Hon gjorde det för att skona kommande generationer från att få historier som "Blodet droppar" och "Aphanden" upprapade på nytt. Väldigt lovvärt, hon borde få pris bara därför.
Hon tycker inte att uppslag till spökhistorier är något problem. Bara man drar det som händer vardagen en gnutta utöver det vanliga,blir den ganska spöklik.
Och visst har hon rätt. Vardagen är läskig.
Det är konstigt att det det inte finns fler moderna spökhistorir. Utan att det alltid spökar i gamla slott som Engsö slott i Västerås, Hellidens slott utanför Tidaholm eller Löfstad slott, men aldrig i miljonprogramsområden som Navestad eller i småputtriga villaområden, typ Skarphagen.
En annan sak som är konstig är varför just spöken levt vidare, medan annat oknytt och småfolk, så som huldror, vättar, jättar, vittror försvunnit. Men dehar väl kanske inte klarat att anpassa sig till vår värld, får den är ju inte alltid lätt att leva i.
Egentligen är behovet av spänningshöjande spöken ganska märkligt, eftersom vi lever i en tid när vi blir fullkomligt överöst av spänning.
Man lever faktiskt ganska farligt varje dag. Många börjar dagen med en kopp cancerframkallande akrylamidkaffe. Sedan duschar man,och alla vet ju att tio av tio drunkningar beror på vatten. Därefter tar man på sig deodorant och hårgelé som innehåller ftalater, eller vad det nu heter,som kan hämma fertiliteten. När man väl kommit utanför dörren väntar en rad olyckskorsningar, den här årstiden kanske även blixthalka och snökaos. Mobiltelefonen ringer och svarar du får du in en nätt strålningsdos i hjärnan.
Nej, man måste sannerligen inte åka till Robinson-ön för att uppleva faror och spänning.
En honungslen liten spökhistoria är däremot som balsam i magen så här års. Ja, tänk om blott spöken och oknytt var de enda farorna i världen.
Så jobbar vi med nyheter