<I>Urspårat</I> De kallar mig Stalin
Foto:
Kanske är det ett tidens tecken, en slags omedveten överlevnadsinstinkt som gör att man bestämmer sig för att bestämma. Även om ingen följer ens beslut. Allt för att förebygga en långtidssjukskrivning. Är det inte märkligt att det behövs långa utredningar om orsaken till att folk mår skit. Om man under tio års tid ständigt utsätts för försämringar som för många inneburit att göra mer snabbare med mindre resurser och för många andra att vara hänvisad till olika "vuxendagis", samtidigt som ett fåtal rika gubbar vecklat ut sina fallskärmar, är det väl inte konstigt att orken tar slut. När folkets röst är fel och man "får folkomrösta" en gång till för att "rätt" resultat ska nås, när det lobbas rakt in i hjärnbalken och man nästan inte har en susning om vad som händer är det väl inte konstigt att man får för sig att bestämma själv.
Möjligtvis skulle det gå att likna vid en evighetslång trotsålder, fast då kan man ju glädja sig åt att så onödig som en tonåring det kan man aldrig mer bli. För vem behöver en tonåring, en sån som släpar sig upp ur sängen fram på eftermiddagen för att sedan gäspa sig fram till 23-tiden?
Som småbarnsförälder har man rätt till kortare arbetsdag, själv tycker jag att det vore högst rimligt att tonårsföräldrar fick lagstiftad sovmorgon tillsammans med sina onödiga avkommor. Då skulle man orka med nattliga diskussioner där man kan berika tonåringen med sin livserfarenhet och få tillbaks lite odödlighet. Det skulle innebära att alla kände sig mer behövda, tonåringen som odödlighetsspridare, man själv som levnadsexpert och på jobbet skulle man, när man väl dyker upp vid eftermiddagsfikat känna sig otroligt efterlängtad.
Att stanna på samma arbetsplats är tydligen inte heller nyttigt för välmåendet. Näringslivet tycker nämligen att det är ett privilegium att vara flyttbar. Flexibel till plats och handling. Är man bara öppen till att inte låsa fast sin trygghet vid en arbetsplats skulle vi må mycket bättre. Det är då man förstår hur himla bussiga alla företag som den senaste tiden flyttat sin verksamhet någon annanstans eller helt enklet avvecklat den helt faktiskt är. Det har gett folk unika möjligheter, den lilla extra sparken där bak som gjort att de vågar leva i en ny öppen värld med oanade möjligheter. Trygghet är för töntar och fegisar ? låter inte det som en gammal engelsk devis. Jag har bestämt mig för att vara glad att ingen kallar mig Thatcher.
Så jobbar vi med nyheter