<I>Urspårat:</I> Äntligen slut på fästingplågan
Foto:
Det är inte det att jag har svårt för årstiden, inte heller för sol och värme. Närrå, jag ÄLSKAR verkligen att ligga och jäsa på stranden och plaska runt i vattnet. Och jag älskar att sitta ute vid det gamla stenbordet på landet och äta sena middagar (även om det inte är bra för vikten). Och finns det nåt bättre än jordgubbar?!
Att barnen inte skitat ner några kläder i den tropiska hetta som rått i sommar (att vara naken har ju till och med varit svettigt) gör inte saken sämre. Myggor, feta utedassflugor och andra flygfän berör mig egentligen inte heller (det är klart, det där jättestora getingboet bakom sommarstugan gullade jag kanske inte direkt med).
Så vad är det då som gör att jag tycker det känns härligt att sommaren nu går över i höst? Jag säger bara fästingar. Fästingar är det VÄRSTA jag vet! Det ska bli otroligt skönt att slippa oroa sig för dom små äckliga djuren. Jag skulle ta mig tusan hellre ha vargar inpå knuten än dom här hemska små krypen som kan ställa till det ordentligt om man har otur. En människa i min närhet lider av kronisk borrelia sen sju år. När hon insjuknade hade man ingen koll på hur farliga parasiterna egentligen var och därför kände man inte igen symptomen. Sent omsider hittades antikroppar mot borrelia i ryggmärgsvätskan, men då var det för sent att sätta in antibiotika. Kanske inte så konstigt att jag känner en viss oro när barnen vistas utomhus. Är det inte borrelia de kan få är det TBE (som i värsta fall ger hjärnhinneinflammation och hemska men), fästingfeber eller nån annan läbbig livsfarlig sjukdom.
I somras hyrde vi båt och gick Göta Kanal. Ok, det var väl kanske inte enbart för att slippa fästingarna, men nog kändes det trevligt att blåsa dom små liven på en vecka ialla fall. För på sjön finns dom ju inte! Men ack vad jag bedrog mig. På något sätt lyckades ettåringen få en blodsugare mitt i skallen. Den satt fast i hårbotten och fråga mig inte hur den kom dit för vi var bara iland för att slussa och äta. Förmodligen var det någon som hälsade på i båten som bar den med sig.
Resten av sommaren har snuskdjuren suttit både här och där på ungarna. Men jag har fått ganska bra snits på att plocka bort dom. Köpte en fästingborttagare som var värdelös. Allra bäst är naglarna. Ett stadigt grepp och så ut med den. Kolla att allt är med, och sen ska krypet stekas. Jag som verkligen är djurvän, dödar ju inte ens en mygga, står där och tänder eld på den stackaren (ja, den kan ju faktiskt inte rå för att den är en fästing). Jag har resonerat med mig själv om det finns nåt annat sätt att avliva odjuret på, men det gör det ju inte. Att spola ner den i toaletten är en plågsammare död och att slänga den i en buske betyder ju att den får chans att hoppa på en stackars oskyldig igen.
Det kanske låter fånigt, men en del av sommarens charm har gått förlorad sen fästingarna erövrade vårt land. Hur kul är det att plocka blommor på en sommaräng sprängfylld av blodsugande smitthärdar? Eller leta kantareller i skogen? Helst vill jag inte att barnen ska vara ute å leka heller. Ligga i vattnet är ok (om det inte finns alar i närheten för där trivs fästingarna) eller vara på vältrimmade gräsmattor. Men att bygga kojor i skogen, eller sparka fotboll i gräset är ju helläskigt. Fast tror ni nån lyssnar på mina argument?
Jag ställer mig ofta frågan vad de här djuren fyller för funktion? Jag menar, de allra flesta småkryp är till någon nytta. Antingen som föda åt något annat djur eller så ska de hjälpa växter att pollineras. Men vad ska fästingarna göra? Absolut ingenting mer än att sprida skräck i tvåbentingar. Ibland undrar jag om det är naturens hämnd på allt det onda vi gör mot den. Den kanske har skapat fästingen för att visa att den fortfarande har nåt att säga till om.
Jag säger bara, Nobelpris till den som utrotar fästingarna, och än en gång, skönt att sommaren (läs fästingnojan) är över för den här gången!!!
Så jobbar vi med nyheter