<I>Urspårat:</B> En ond värld
Foto:
Till slut börjar jag och flickvännen att samla ihop oss själva och våra jackor och med något skakiga ben gå ut. Det känns väldigt annorlunda mot när vi ett par timmar tidigare stod och valde lösgodis för nio och nittio kronor hektot att knapra på under filmen. Förväntansfullheten inför att få se Lukas Moodyssons senaste film är förbytt i hopplöshet inför världen och dåligt samvete för vår egna bekymmersfria tillvaro. Det mesta känns meningslöst i den lilla skyddade del av samhället vi bor i. Man känner sig förlamad, bokstavligen. Ni som sett den vet vad jag menar.
Utan att säga ett ord börjar vi gå hemåt. Det finns nog ändå inget vettigt att säga eller tillägga. Allt av värde är redan sagt, liksom. Här kan vi verkligen prata om en film som gör djupa avtryck. Den som inte påverkas av "Lilja 4-ever" har förmodligen ett hjärta av solid gråsten - eller är åtminstone helt i avsaknad av mänslig empati. Ni som sett den vet vad jag menar.
Jag har aldrig sett en så mörk film. Aldrig fått en berättelse, helt utan minsta strimma ljus av hopp, berättad för mig. Aldrig varit med om att det kan vara så jobbigt och påfrestande att gå på bio.
Ni som sett filmen vet vad jag menar. För er andra kan det kanske vara på sin plats med en kort sammanfattning, utan att avslöja för mycket av handlingen: Lilja är en fattig tonårsflicka, någonstans i det som förut kallades Sovjetunionen. Efter en rad motgångar luras hon till Sverige, där prostitutionen väntar. Varje gång man tror att en liten öppning finns inom räckhåll för Lilja, visar det sig att det går att falla ännu en bit ner i den hemska fälla hon ramlat ner i.
Det hela är ett brutalt dokument över den ekonomiskt inkomstbringande handel med människor som pågår, kanske inte mitt framför våra ögon, men väl mitt i det trygga, sympatiska, fantastiska land där vi bor. Ett Sverige som framstår som ganska djävla ondskefullt och ruttet i all sin praktfulla glans av öppet hus och kungahus.
Ni som sett den förstår förhoppningsvis vad jag menar.
Läste en intervju med skådespelerskan Alexandra Dahlström som verkat som rysk tolk under inspelningen. Man frågade vad hon tyckte om filmen och hon svarade bara "hoppas att många torskar ser den".
Vi går vidare hemåt och märker att den värsta förlamningen börjar släppa, det är möjligt att prata igen. Det kanske låter en smula pretentiöst, men det känns faktiskt som att vi inte är riktigt samma människor som vi var när vi gick in i biosalongen. En känsla av att vi fått se en liten bit av en tillvaro, som trots att den är så nära geografiskt, ändå bara blir helt synlig för oss på film.
Vi går vidare hemåt genom en ond värld och låser dörren om oss.
Så jobbar vi med nyheter