<I>Teater:</I> Vad har du bakom slipsen James...
Femme Fatale av Debbie Isitt Regi: Ulf Evrén I rollerna: Anette Wickström och Tobias Almborg Scen: Knäppingen, Stadsmuseet Prod. Lysmasken
Tobias Almborg och Anette Wickström i Femme Fatale. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Själv hör han drömrepliken ungefär så: låt oss gå ut tillsammans, visa världen allt och inte skämmas för något, vi älskar varandra, det är det som gäller.
Eller är det hennes replik som hänger kvar i luften som gäller: nu lämnar jag dig.
Det handlar om lik i garderoben, om könsroller, om samhällets krav. Det här paret, Pauline och Jimmy - ibland Jessica - lever redan ett rutat rolliv. De jobbar, går på uppvisningsfester, han har sina kompisar, hon sina veckotidningar och tydligen praktiska hemmasysslor. Så har han då sina särskilda behov.
Klart det inte är lätt att säga, men han är åtminstone inte otrogen, ljuger bara. Om sig själv. Visst blir det kris, visst märker man sina egna fördomar, "ska man förstå och älska den här tjejen som är kille också"? För att vara en person med öppna sinnen.
Det är inte lätt för som Jessica är Tobias Almborg inte så älskansvärd. Almborg har ett enormt register att spela över, från he-man till fjolla, från kärleksfull make till flamsig tjej. Och det i tvära kast.
Anette Wickström är hela tiden rekorderlig och trygg tjej. Den starka. I rollen känner hon att den här nya konstellationen innebär konkurrens. Hur ska dom ha det med könsrollerna i den lilla familjen? Kan hon fortsätta att respektera sin man? Hur sårt är detta att störst av allt är kärleken?
Nu ska man nog inte hänga upp sig på den här pikanta detaljen med att Jimmy gillar att gå i damunderkläder. Visst finns det mycket annat vi inte gillar att skrävla om, har inte alla något lik i sin garderob? Mer eller mindre hemligt.
Femme Fatale är gjort som fantasirik teater med många vändningar i tid, minnesbilder, en fast form med driv i tempot. Berättelsen är fysisk, sensuell, avslöjar lust och leda, vanlig vardag och sådär som det kan vara. Rappt utan att känslor förfuskas, snabba uttryck och ändå så att man engageras - man "håller på" än den ena än den andra.
Lite mer engelskt än svensk kanske det är ibland, små stick av kvinnolivsgnäll som inte verkar höra hemma just här.
Men världen är galen och då måste vi älska alla galningar.
Så jobbar vi med nyheter