<I>Teater:</I> Synd om folk hos Göthe också
Pjäs: Temperance av Staffan Göthe Regi: Torbjörn Astner Scenografi: Peter Lundquist Kostym: Agneta Skarp I rollerna: Peter Sundberg, Gunnel Samuelsson, Claës Weinar, Patrik Voight, Stina von Sydow, Emma Norbeck, Arnol Palacio.
Gunnel Samuelsson och Peter Sundberg spelar syskonen som äger etablissemanget Temperance. FOTO: ANDRES KRATZ
Foto:
Där uppe i norr, där finns Temperance, platsen för bröllop, begravningar och andra högtidsdagar. Ett ställe som står och faller med bygden och kanske också tvärtom. Det har gått i arv till syskonen Björn och Anna Carin. Björn har en storhetstid som fotbollsspelare i Italien bakom sig, en bra bit bakom sig, Anna Carin håller ihop verksamheten med hjälp av den nya "husfrun". Martin är son till Anna Carin, Deborah Kransmo framgångsrik mediamänniska i samhället.
De flesta engagerade i Kvarkenyran som låter som något av alla de där jippona som man tror måste till för att orter inte ska försvinna i glömska.
Vad händer nu? Björn kommer hem, hans syster är så lagom förtjust, men tinar upp. Alla är på väg någonstans eller åtminstone talar de om sin längtan bort. Björn ska bara stanna över natten. Men så blir det förstås inte. Anna Carin bor tidvis hos en man i Paris, hon talar franska i telefon.
Deborah och Björn - visst hade dom en affär en gång? Anna Carin måste ju också ha haft det även om hennes man har flyktat. Eller är hon änka, inte så lätt att minnas om upplysningen passerade - gamla kärlekshistorier, kors och tvärs, är det naturligtvis ändå gott om.
Backen ner till Temperance är hal, flera halkar omkull här. Det är nästan som om scenografin med sin dörr till hotellet och en trappa att göra entré eller sorti i, har huvudrollen. Scenografin är klart intressant och har en stor roll i uppsättningen med sin koncentreratrion och strama sammanhållning.
Det finns ögonblick när det blir särskilt tät stämning på scenen. När det uppstår värme mellan syskonen. När den bufflige Björn är insiktsfull och sörjer den gåva han en gång fick men inte förstod att ta till vara. När husfrun Fred går i taket och visar äkta ilska eller äkta och kärleksfull omsorg. När unge Martin blottar sin oförmåga. När Deborah bestämmer sig för att ta tag i gamle Björn och inte låter sig avvisas.
Summan blir en berättelse om strävan och fåfänglighet, om livets eviga tillkortakommanden och nog skriver Göthe under på att det är synd om människorna. Sorger som drabbar men som man måste leva med, stolthet, förfall och stora eviga känslor som bryts i malande vardagsliv, överallt, fast det nu råkar vara Göthes lilla ort någonstans i ett kallt Sverige.
Man kan sakna en jämn dramatik, en utvecklingskurva och det är ingen akademisk invändning. Det ställs krav på publikens uppmärksamhet när de inblandade lämnar utsnitt ur sin levnadshistoria och det kan bli ganska pratiga avsnitt, särskilt som man inte hunnit bli riktigt bekant med personligheterna.
Roas kan man däremot av vissa situationer och mycket ofta är skådespeleriet njutbart. Gunnel Samuelsson (Anna Carin) blir bara bättre och bättre (känns som jag har skrivit det förr), hon har humor och distans och ett härligt humör. Stina von Sydow som Deborah får poäng för sin nervighet och närvaro - och vilka snygga kläder AGneta Skarp har givit damerna! - och Peter Sundberg som Björn är så tungsint misslyckad att det känns ut över hela salongen.
Så jobbar vi med nyheter