<I>Teater:</I> Snabba ryck och känslor för 2001
Pilot av Stefan Lindberg Regi: Måns Lagerlöf Scen och kostym: Magnus Möllerstedt I rollerna: Patrik Wiberg, Gustaf Appelberg, Maria Sundbom, Frida Röhl, Josefin Peterson, Benjamin Moliner Östgötateatern Ung scen Linköping
Patrik Wiberg är Pilot och Josefin Peterson heter i pjäsen Anja Allén, hon tillhör de autonoma. FOTO: DAN FORSBERG
Foto:
Tempot är drivet och miljön Elsas hus i Linköping. Ung scen har blivit verklighet. Nu är det teater här och linjen rak: fånga in nyfikna med att "det är en pjäs om oss och vad som händer just nu (nästan) i Linköping".
Den nya teatern som tillhör Östgötateatern men ska sköta sig själv, har beställt en pjäs för tillfället. Stefan Lindberg har skrivit om Pilot, en ganska valpig kille som söker kärlek och gemenskap men studiecirkeln han vill gå fick inga fler anmälningar och den där tjejen han stöter på är nog betydligt tuffare och säkrare än han. Hans pappa är dessutom polis, fast snäll. Men kollegan på polisstationen är väldigt kolerisk, till deras roller växlar, Gustaf Appelberg och Benjamin Moliner får en sådan bredd på sina roller, Moliner som polis Svensk hamnar till och med i rullstol, totalskadad. Vad hände? En katastrof, både för Pilot och hans mål.
Med de korta scenerna måste skådespelarna snabbt teckna sina karaktärer och det lyckas rätt igenom. Patrik Wiberg väcker omedelbara instinkter - hjälp honom! Kanske håller det där pjäsen igenom, det är inte någon egentlig utvecklings historia, Pilot är svag och används som slasktratt för allas avsky, efter den husockupation han råkas dra in i.
Andra är mer drivande, flickan Anja som är medveten och äger moralisk övertygelse - men det här är inte en pjäs som tar ställning till vare sig myndigheter eller aktivister, den fångar olika förhållanden, berättar om känslor och relationer.
Den ena tjejkompisen blir journalist, häftig sak som snortar kokain. Rätt konstruerad som typ kan man tycka. Det är väl mamma politikern också, trots en fruktbar blandning av rättrådig skolfröken och osäker förälder. Men aldrig att en lokalpolitiker skulle andas något om att ´dra in´ anslag till vår statliga polis ...
Flera personer är ganska karikerade, men det känns som att det är mer för att stilisera och göra tydligt än att det handlar om schabloner. Rätt kul i många detaljer och en hel del hjärtskärande hjälplöshet människor emellan. Det kan nog vara svårt att vara ung, men inte är det lättare att ha kommit en bit till!
Till det här hör en smidig och funktionell scen med lysande regimässiga hållpunkter där det mest dramatiska får ske i slow motion, flera sekunder. Det är starkt, särskilt när den där facklan slängs och lågorna flammar upp. Touché.
I slutet får vår hjältinna, en av de autonoma som demonstranterna kallar sig, med sorg utbrista, "när ska vi visa varandra våra äkta ansikten? Var är de riktiga förtryckarna?"
Det är mer än frågor i vår tid. Så kan teatern fungera för vidare tankearbete och med aktuell verklighet förhoppningsvis engagera en ung publik i många åldrar.
Så jobbar vi med nyheter