<I>Teater:</I> Lugns ord trillar som snabba pärlor
Rut & Ragnar av Kristina LugnRegi: Lena NylénScen & kostym: Magnus MöllerstedtI rollerna: Pamela Holmberg och Lars G. WibergÖstgötateatern
Pamela Holmberg och Lars G. Wiberg ett slitsamt par som fixar de snabba replikerna och håller grepp om stämningen. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Rut och Ragnar har verkligen de bästa förutsättningar för att lyckas med sin skilsmässa. De är så överens som man bara kan bli efter 33 års slit och de är båda lika uppspelta inför den kommande ceremonin. Den att lova att lämna varandra i fred "tills döden kommer och befriar mig från mig själv". Till detta ska det bjudas folk och middag och allt som tillhör ett bröllop fast tvärtom. Annonser och tårta och "eftersom vi är skolfolk skulle vi ju kunna hålla till i aulan".
Det är kul. Men det är mycket text. Kristina Lugns vitsar och ordlekar och tankenötter är tätt staplade på varandra, som vore det dikt. Man får skärpa uppmärksamheten för att inte missa de roliga och fräcka pärlorna, och det går med hjälp av så rutinerade och klara skådespelare som Lars G. Wiberg och Pamela Holmberg. Allt går fram, orden trillar och replikerna smattrar, elakheterna är magnifika - men i motsats till ett norénskt familjedrama, är det ingen som tar vid sig. Här är orden en lek, inga mördande verktyg. Djävulusiska påhopp utmanar och retar den andre till än elegantare touchéer. Men snabbt vidare.
Man undrar lite över tempot, det är långt mellan andhämtningspauserna i Lena Nyléns regi och man blir lite utmattad. Och funderar på hur Kristina Lugn själv kan ha låtit, hon är ju en särdeles långsam talare och hon skrev texten till sig själv och motspelaren Allan Edwall en gång.
Här är det hursomhelst vardag så det räcker långt. Bakom mexitegelvillans fasad är 70-talstaperna stormönstrat mörkröda, Ruts egenbroderade tavlor är fina som examensarbeten och Ragnar, han packar. Han har hittat en yngre, Vera, men förutom några roliga nålstick om detta faktum, finner sig Rut - kanske blir det kul med förändring i alla fall, bara man kommer överens om vems släktklenod som är vems och så vidare. Ragnar sågar itu tv-fåtöljen. Delar.
Så fastnar de i minnen, när språket ger sig iväg som på en dators hjälpbubblor och blir ren fantasi, då finns det där, det som gör ont, alla dessa minnen, det man vill göra sig av med och tror att det funkar genom att skiljas och börja om. "Du ringde och sa att du längtade så efter mig," säger han. "Jag riktade min längtan till dig för att jag inte vågade ge mig ut dit min längtan egentligen ville föra mig", (ungefär) svarar och försvarar hon sig.
Rolig regivits är en speciell paus och att avstå från vidare krusiduller är ett plus, att låta pjäsen sluta just där, mitt i konstaterandet av hur alla barn, inom oss, måste dö.
De här två har fortfarande väldigt mycket att säga varandra. Även om det är i stil med:
"Jag måste ha dig där i sängen, som ett stycke kött för jag behövde ett staket mot avgrunden".
Så jobbar vi med nyheter