<I>Teater:</I> "Jag är man - att fylla hela mitt liv med kärlek vore löjligt"
Gertrud av Hjalmar Söderberg Regi: Margita Ahlin Scenografi & kostym: Agneta Skarp Koreografi: Kajsa Giertz I rollerna: Stina von Sydow, Mats Huddén, Christian Zell, Rikard Svensson Östgötateatern
Stina von Sydow, en olycklig Gertrud med sin make som spelas av Mats Huddén. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
"Jag vill ha varmt rött hjärteblod."
Det säger Gertrud och låter som en vampyr. Men det hon längtar efter och kräver är en total kärlek. Om det berättar Hjalmar Söderberg i berättelse efter berättelse. Gertrud från 1906 växte till en roman några år senare, temat återfinns i Den allvarsamma leken.
På Östgötateaterns scen och i Margita Ahlins regi är tiden 40-50-tal, antydd i några klänningar. I övrigt en ytterst sparsam scenografi, breda drag av rött och svart, ett staket som lättsamt anvisar utomhus. Dessutom, mycket behändigt, går de här två scenerna i varandra, det ger en spännande rörelse. Alltså: kvinna på väg hem går genom det röd-svarta rummet utan att lägga märke till de två aktörer som samtalar där. Och det blir alldeles naturligt.
Gertrud berättar oss om kärleken. Om den kompromisslösa. Den som därförkan bli så grym. Hon som förlorat ett barn - ska hon då inte åtminstone få en "hel" man.
Männen är tre, men kanske en. Den gamle vännen Gabriel som en gång förlorade henne till den vän som nu är hennes make, just i färd med att bli statsråd. Och så den unge älskaren, svaret på hennes dröm, Erland Jansson, musikgeni.
Det börjar med passion, Gertrud lyssnar på en operaaria. Hon är själv operasångerska men tydligen gick inte det för sig i äktenskapet. Ännu en sorg kan man tänka.
Stina von Sydow bär den här sorgen, nervöst, känsligt, lyhörd för stämningarna från motspelarna och så stark i sin späda uppenbarelse. Fylld av längtan om skälvande liv och den där största kärleken. Hon är okuvlig - och kanske just grym.
Men det är ju en av frågorna pjäsen ställer.
Den unge älskaren tror ingen på efter deras första flykt in i varandra. Han har nog med sitt, sina kontakter, sitt nyfunna konstnärsliv, sin värld, sig själv. En mogen kvinna kan han aldrig tämja, han vill ha någon "som äter ur min hand".
Rikard Svensson är precis så valpig han ska vara, en oskriven människa, ett kött. Omedvetet vidrig när han snart visar sin likgiltighet för Gertrud som han skrutit om.
De båda uppför en vacker dans i det redan upptagna scenrummet, där man ser hur de förenas. Kärleken som vacker bild.
Maken har försummat henne för sin karriär och ställs för sent inför faktum. Mats Huddén spelar fram sin bestörtning bra då han inser att "helt utan henne kan han ju inte leva". Han är till och med beredd att låta henne leva sitt liv så han får behålla den fina fasaden. Här är det han som bönar.
Vännen från förr erbjuder en sorts "dolce vita" någonstans på en annan plats. Han, som spelas av Christian Zell, är väl den som har störst förståelse för den här kvinnan och dessutom en insikt om sig själv, bristfällig och mänsklig.
Han lever, han längtar också, han vill ha den här kvinnan och man tror på honom - men visst, inte räcker det. Hans kvinnoförakt är mer subtilt än de andras. Båda vet att hans kärlekockså har sina gränser.
Söderberg ställer frågor, det är gjort som ett diskussionsdrama, kanske drömmen om kärleken är dömd och för varje eftergift dör man en bit med den. Nära är också den kvinnliga föreställningen om kärlek som ofta vidhäftar flickors uppfostran och skiljer den från pojkars. Den farliga balansgången här är ändå att kvinnans hållning är mer moraliskt högstående, hon får hela publikens sympati.
Vill den vilsne Hjalmar Söderberg vara som Gertrud men är dömd att vara man?
Pjäsen är lite kort, historien tät, koncentrerad, man får vara uppmärksam för att inte missa nyanserna - känslorna virvlar upp, förändras och tar ny riktning. Regin känns lätt, människorna pratar och för sig i kammarspelets form, det är bara ynglingen som vinglar runt på cykel som för in lite vind i rummet. Man kan välja att kalla uppsättningen befriande enkel.
I programbladet skriver läser vi i Baudelaires dikt om kärlekens omöjlighet: "förspelet till en förnedrande tragedi." Här är också Sonja Åkessons härliga och hemska dikt om en ynklig karlslok i Visst minns jag, den stryker under pjäsens ton.
Och visst är det synd om männen. Också.
Så jobbar vi med nyheter