<I>Teater:</I> Inte ett allvarsord på vägen ...men komedin funkar och lättsinnet får ta plats

Man kan lita på kvalitetsgarantin numera när Östgötateatern gör musikal. Tryggt luta sig tillbaka - tillräckligt stor del av kvällen kommer att bli bra.
För det är ju också så med musikaler att några krav på tankenötter bär man inte med sig, knappast att man ska få några musikupplevelser som häftar sig kvar i huvudet heller. Håller man med om de här förutsättningarna kan det inte bli fel och det är bara att konstatera att En kul grej hände på vägen till Forum bekräftar uppfattningen.
Det är ett jättebra hantverk av exakt ljussättning, scenografi som tar upp alla möjligheter av anakronismer och associationer från konsthistorien att fundera över, en osynlig orkester som är med och stöttar och skojar och en kostymsättning som måste kallas praktfull, omväxlande, fantasifull och med ett flöde av glänsande guldlamé. För att inte tala om ridåhalarna!

I ständigt fokus av allt detta finns svartklädda Kyri Sjöman, en blandning av soldat och punkare, slaven som för alla rikedomar i Rom vill bli fri. Hon är motorn och berättare, lurig och smart. Runt henne - fast hon är en han - slavkompisar, de medborgare som äger dem, där i trakten runt Forum på den tiden det begav sig och, så tacksamt för en musikal, en "kötthandlare" som alltså äger sköna kurtisaner, ett stycke oskuld, ett kärlekspar, en förfaren ragata, en vissnande hjälte, en gammal man som söker sina förlorade barn, en rolig trio av eunucker som också kommenterar spelet och är på hugget med illustrationer till händelserna.
En aning stampig upptakt där vi får förutsättningarna förklarade, sedan uppvisningen av vackra bilder med alla deltagare.

Historien är i sin tunna enkelhet ändå väl sammanhållen, de små människornas strävan räcker att underhållas av utan att det blir "spännande" eller så där kolossalt roligt. Men Kyri Sjöman är högsta beröm värd för sitt slit, slaven Reuben Sallmander som prillig dumsnut, både söt och grov, den ståtliga fru Liselott Lindeborg som ger allt i sången, hennes skräckslagne man som inte mist allt hopp görs av Guy de la Berg, Stefan Persson stapplar utmattad runt Roms sju kullar för att hitta sina förlorade barn och kärleksparet, Peter Gröning och Anki Albertsson är precis så otroliga som man måste vara i den här typen av spektakel. Christian Zell ser inte klok ut och fyller den fysionomin med list och ränker, till det kommer så en självförhärligade krigshjälten, den gormande Miles Gloriosus, Michael Jansson.
Dansflickorna är så vackra, så vackra, men koreografin förefaller inte särskilt komplicerad, osäkert om den är anpassad till deltagarna eller nedtonad i alla fall.
Dialogen är väl inte heller så krävande, man kan säga att man hinner väl uppskatta de pärlor som trillas, som den där om lyckan ...
Komedin får ta sin plats och nog är det här en genuin underhållnig. Några goda sångröster utan att någon briljerar. Musikaliskt minns man mest en sång om frihet och en om komedi, men alltså inget man har med sig i huvudet på hemvägen.En värmande och trevlig kväll med spelet om en oskuld - fast vad var det som hände på den där vägen, egentligen?