<I>Teater:</I> Balans med farligt vipp
Pjäs: Balansgång av Edward Albee Regi: Björn Melander Scenografi och kostym: Agneta Skarp I rollerna: Mona Lundgren, Leif Magnusson, Pamela Holmberg, Therese Wernersson, Kajsa Ernst och Bo Höglund. Östgötateatern
Pamela Holmberg, Therese Wernersson och Mona Lundgren. FOTO: ÖSTGÖTATEATERN/ANDERS KRATZ
Foto:
Det vore nästan skönt om någon gav någon ett slag på käften, någon gång.
I Edward Albees pjäs visas hur livet går vidare om balansen hålls. Fast frågan kanske blir varför det ska gå vidare. Varför ska vi leva när vi bara är varandras fångar.
Frågorna ställs på sin spets men inte problemen. Inte på annat sätt än att världen naturligtvis är ett helvete och att människor förstör varandra på alla plan. Uppsättningen inleds med något slags allmänna krigsbilder, lite oklara. Finalens projektioner liknar kärnvapenexplosioner och visar hur den lilla lilla människan hukar i skuggorna.
Jovisst, helvetet finns i det stora och det lilla.
Här är katastrofplatsen familjen, den trygga plats där de givna rollerna inte kräver vidare förklaringar, hur destruktiva de än är. Man lever sin bestämning.
Agnes och Tobias - Mona Lundgren och Leif Magnusson - är paret som krigar om livsrum. Det här är en familj som lever på pengar och Agnes ser till att stilen hålls. Hon betonar det. Hon är perfekt, både i sitt verbala smatter och i det att hon inte uppträder med ett hårstrå på sned i den vällagda frisyren. Mona Lundgren är suverän på forsa fram formuleringar.
Maken Tobias förefaller något kuschad, en aning mer sårbar. Men visst kan han bita tillbaka och som en genomskådande kör kommenterar hans svägerska Claire situationerna. Hon är parasiterande, alkoholiserad, evig inneboende, parets vänner har av inre skräck drivits hemifrån och slår sig också ner som parasiter husets ungflicksrum - vilket naturligtvis stör den hemvändande dottern som efter sitt fjärde kraschade äktenskap vill bli liten flicka igen. Och behandlas som sådan. Hon tillåts vara hur egocentrisk och elak som helst, men egentligen är det nog på den här platsen hon ska söka orsaken till sitt sorgliga tillstånd. Det är antagligen här hon oskyldigt har fått lida för den bror hon mist.
Det förlorade barnet kommer fram i slutet av pjäsen, parallellen finns i författarens Whos´s afraid of Virginia Woolf.
Det är svårt att inte jämföra. I Balansgång är Albee mer absurd och stiliserad. Det gör att historien har mindre av kött och blod, den blir inte heller lika klar.
Dödsdansen går, runt, runt, och hjälplösheten och kanske bitterheten tvingar människorna att vända sig mot varandra istället för något som kunde vara ett fruktbart uppbrott.
Det blir mycket allmänt. Man vill gärna veta mer om vad som hänt just de här människorna, mer än eventuell otrohet, det förlorade barnet, vänskapen som mest bara liknar rollspel. Det kan kanske räcka en bit, men varför hatar Agnes sin man, varför är hennes syster ohjälplig drinkare (mycket fint spel av Holmberg) och varför klarar aldrig den närmast karikerade dottern livet? Varför är de här människorna så instängda, om inte för att berätta för oss att livet är jävligt? Och för att regissören för fram en tät och visserligen rappt berättad situation.
Nu är ju inte heller amerikanskt 60-tal svenskt 2000-tal. Men vi är ju inte främmande för låt säga Antigone eller Hamlet. Men här är det ett modernt vardagsrum (tom bin Laden nämns!) fast ett av problemen är tjänstefolket ...
En mjölkkärra i centrum. En chic barvagn. En aning lättköpt understrykande av det absurda. Balansgången mellan engagerande värme och det alltför kyliga visar sig farlig.
Så jobbar vi med nyheter