<I>Teater:</I> Angeläget verk om att kunna och att leva
Pjäs: Timmarna med Rita av Willy Russel Regi: Olle Pettersson Kostym: Robin Karlsson I rollerna: Christian Zell och Marika Strand Östgötateatern
Marika Strand, en Rita med total scennärvaro. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Nog känner vi igen dem.
Rita, damfrisörskan, har fått smak på livet utanför salongen och borde av det skälet vara en drömelev för Frank. Hennes bildningstörst har inga gränser.
Frank har visserligen en ny fru men hans liv har gått i stå och ingen bryr sig längre om de dikter han skrev en gång, inte ens han själv. Han tar Rita för pengarna, han behöver ett extraknäck.
Här finns kulturkollisionen. Här finns det unga friska, det bubblande livet som ställs mot institutionen, det stelnade, de snåla formerna.
Willy Russel talar ur erfarenheten, han vet hur det kan låta. Hur man kan mötas utan att mötas, hur fel ord blottar världar mellan människor. Hon står utanför och vill in men anar var det brister. Han vill ha in henne men kan inte inse vad det är han begär. Det handlar om bildningförakt likaväl som bildningsbegär, om utbildning som inte är detsamma som bildning, om det mest grundläggande förutsättningarna för lärande. En skolpjäs! Också.
Rita har börjat fundera över livet.
"E´re så här´e ska va?" låter hennes djupt existentiella fråga.
Allt är angeläget i texten, och på scenen. Marika Strand är perfekt i rollen, omedelbar och direkt, kongenial i kroppsspråk och kanske har hon det där mystiska som heter timing. Det som gör att det inte verkar spel.
Christian Zell är en blandning av professor Higgins och gamle Sokrates, han ställer frågor som får eleven att tänka till, ta ur sitt eget, själv komma fram till svar och därmed känna sig begåvad. Det är alldeles underbart, men Frank visar också att han är den svagare i den här relationen, hans livtrötthet blir synlig, men han kan också roas - eller skakas. I rollen är han lyssnande, som äldre väluppfostrad lärare mer nedtonad, helt igenom trovärdig och ändå så att han visar blottor - visst vill han ha Rita för sig själv. Hon är ju hans. Hans analytiska fostran håller inte hela vägen.
Men det är en stark förtjänst med den här pjäsen att den inte störs av kärleken. Den finns där som en spänning, inte mer än en drivande luftström, en ömsesidig nyfikenhet.
Olle Pettersson låter personligheterna stanna där, det gör klassresan och kulturskillnaden tydlig. Och alla raka frågor texten för med sig. Uppsättningen är gjord i en lång rad tablåer, musiken är välvald, inte bara som bak- och mellangrund, musiken används. Sören Brunes scenografi ger en både vacker och tydlig bild, Franks arbetsrum är böcker, en tavla, ett skrivbord. Bokhyllan står för den bokstavliga spänningen, en lättsamt kul poäng här, ett symbolladdat ras.
Ritas kläder ska också ha en ros, (Robin Karlsson). Inte minst när hon kommer inrusande på lunchrasten med frissarocken ännu kvar. Tiden och utvecklingen markeras i hennes kläder och frisyr.
En föreställning att varmt rekommendera. Så synd bara att man måste skicka med en liten klagan över Marika Strands röststyrka som inte når så långt över rampen. Eftersom hon också i sin iver ska prata snabbt, blir det svårt att höra ibland.
Men det kanske går att göra något åt?
Så jobbar vi med nyheter