<I>Teater</I> Mycket teater kring klockren dramatik

Bokstavligen gröna i ansiktena möter vi Familjen. Där gäller en för alla alla för en och ååh som vi älskar varann! Utom hemvändaren Christian, han håller sig på sin kant.
Men det här är en dansk kärnfamilj. Ingen tvekan, hela föreställningen stryks detta under med tjocka streck, det är rött och vitt, rött och vitt och lite danska glosor emellanåt. (Drag av rasism också om man ska vara elak.) En tag har alla till och med röd/vita lagtröjor, som en landskamp.
För att ta hindren först: uj vad dom svär allihop, ungefär som folk pratar kanske, men det river till. Eftersom knappast något annat är realistiskt blir det starkt markerat, språket är aggressivt, människornas kärlek är på låtsas.

Och så rekvisitan. Den berättar om en tillställning som kanske inte äger rum på jorden, snarare i ett purgatorium, den där mellanstationen på väg nedåt. Alla har vita kläder av någon sorts vliselin, lätt vitsminkade och så en väldig massa hattar och byten och saker.
Det i en scenografi som berättar hur vi bygger oss allt högre boningar, och mycket riktigt, visst börjar det rasa när den sociala fasaden krackelerar.
Men de här anmärkningarna hör till utanverket, det som känns som en massa teater. Det som är ram när det svåra, kanske det omöjliga, ska talas om. Och det just när pappa ska fira 60 och ska låt sig hyllas och uppbäras.
Fast vi förstår att han föraktar dem allihop.
Inte minst sina barn. Redan då de var mycket små. Använde och skadade dem för livet.

Det är detta den ofine Christian låter alla få veta i sitt födelsedagstal, trots att det fanns en utväg här också. Det gröna talet, grönt är sanningen, valdes av pappa. Det falska, det gula, slapp vi höra. Nu kan Christian säga det, nu då han själv är etablerad kröare i Paris, nu då han är sorgtyngd av sin tvillingsysters självmord.
"Pappa har börjat ta mig igen, åtminstone i mina drömmar" skrev hon. Och tog sitt liv.
Pjäsen igenom lider modern, avskärmad, tyst, onåbar, utom i ett förment kärleksfullt tal.
För några år sedan spelade en fr teatergrupp i Norrköping en pjäs om incest. Mycket konkret och realistiskt med den plågade flickan i centrum.

Här är något annat, här låter författaren (och filmaren) Thomas Vinterberg incesten finnas som en del i ett alltigenom förljuget vardagsliv, fyllt av trasiga själar. Annika Silkeberg som regisserat betonar det här falska, här ska jävlarimej vara trevligt och inte ska någon astråkig verklighet få komma ifatt. Snurren förstärks av fioler, alla kan spela, på något sätt.
Så småningom tränger ändå meddelandet in - festen är förstörd. Och som alla vet: aldrig ser de skojiga mössorna så tragiska ut som då.

Regin öser på i full fart, inte en död punkt, snabba repliker och allting rör sig.
Man kan låta sig roas av det goda spelet, Liselott Lindeborg med sin nakna sårbarhet, Sven Angleflod i genomskinlig blandning av skräck och mod, Hans Wigren som pappan som lämnat sin mysgubbe långt borta, Kerstin Svedberg mera död än levande (som hon naturligtvis ska vara!), Bo Höglund förvirrad farbror som vill fly, det stackars paret Patrik Voight och Kyri Sjöman, han son i familjen - vad har han varit med om? - demonstrerar ett utarmat sexliv.
Det är ganska omtumlande att se all denna uppvisning av scenisk konst, scen i scen och huller om buller. Den dramatiska höjdpunkten klockren i allt absurt surr.
Dryga två timmar gick mycket fort.

Information till våra läsare

<I>Teater</I> Mycket teater kring klockren dramatik