<I>Teater</I> Medryckande och genomarbetad Tolvskillingsopera
Pjäs: Tolvskillingsoperan av Bertolt BrechtMusik: Kurt WeillRegi: Åsa MelldahlScenografi och kostym: Tore SætherKoreografi: Dorte OlesenKapellmästare: Janne LindstedtI rollerna: Peter Harryson, Richard Carlsohn, Gunnel Samuelsson, Katarina Giotas, Jörgen Mulligan, Ulricha Johnson, Liselott Lindeborg, Tobias Almborg, Patrik Voight, Henrik Hugo, Rikard Svensson, José Castro, Mari Lindbäck, Leif Agrér, Elin Abelin, Lena Näslund, Anna Eklund, Tobias Larsson
En del av ensemblen: Lena Näslund, Mari Lindbäck, Elin Abelin, Liselott Lindeborg, Richard Carlsohn och Anna Eklund. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Bertolt Brechts Tolvskillingsopera som grundar sig på John Gays Tiggarnas Opera skildrar en rad utsatta människor i 20-talets London. De försöker alla klättra på varandra för att rädda sig undan fattigdomens bottenskikt. Peter Harryson övertygar som den sluge tiggarkungen Peachum. Girigbuken är van att överleva genom att profitera på andra och finner sig i nästan allt, men tappar fattningen när det avslöjas att dottern Polly (Katarina Giotas) i smyg gift sig med den fruktade kvinnokarlen Mackie Kniven (Richard Carlsohn).
Någon har sagt att Tolvskillingsoperan är det stycke verkligheten någon gång alltid själv uppför. Och även om tid och plats är en annan finns parallellerna till vår samtid ständigt närvarande. Det kan kännas lite övertydligt när handlingen lyfts in i nutid, som om publiken annars skulle missa att Brechts drama fortfarande är aktuellt.
<b>Klumpig berättarröst</b>
På Östgötateatern finns övertydligheten på ett annat plan. Jag tänker den dramaturgiskt klumpiga berättarröst som återupprepar det vi just sett och kommentarer nästa scen. Onödigt.
Uppsättningar där originalet följs ograverat har ibland kritiserats för att få en hackig rytm och spretighet i uttryck. Sådana tendenser finns här; skeendet stannar upp i sångnummer under scenbyten. Men etablerade regissören Åsa Melldahl lyckas ändå få föreställningen att kännas helgjuten, och trots en del longörer blir det aldrig långtråkigt. Språket är modernt och flyter fint i Sven Hugo Perssons översättning. Särskilt slang och grovkorniga ord kan ju annars lätt kännas fånigt föråldrade.
Kurt Weills originalmusik är osockrad med klanger som inte alltid förstärker stämningarna, utan också är tänkt att skapa en ny typ av opera där musiken bryter mot handlingen och kommenterar dem.
I programbladet märks viljan att komma till botten med Tolvskillingsoperan, Brecht och Weill. Där tecknas omsorgsfullt den tid som han och Kurt Weill möttes och verkade i. Åsa Melldahl nämner vetenskapen med relativitetsteorin och kriget, tidsandans stämning av osäkerhet och avsaknad av fasta värden. Kopplingen till den avantgardistiska konsten och alla de ifrågasättande konstnärer som nazisterna fördömde som "degenererad konst", beskrivs ganska flyktigt. Här omhuldas den romantiska bilden av konstnären som ett geni mot resten av världen, när Brecht och Kurt Weill i själva verket faktiskt var långtifrån de enda som räckte långfingret åt makten i 20-talets Berlin.
Scenanvisningarna har studerats noga och scenbilden är imponerande, storslagen och snygg. I ett nyanserat dunkel framkallas samhällets skuggsida. Det är ändå en ganska putsad misär, så när som på Peachums egen tiggararmé. Att säga att smutsen och trasigheten finns på insidan låter klichéartat, men ligger nära till hands.
<b>Tydlig rollfigur i Richard Carlsohn</b>
Färgerna som dominerar speglar musikalens teman: blodrött för kärleken och passionen, svart för svartsjukan och sveket och spökvitt för kylan. Och en smula grått till tiggarna.
Tydligast avtryck ger Richard Carlsohn i rollen som den undflyende och charmerande Mackie Kniven. Han är hal som en ål och stilig som en prins i plommonstop, välskräddad kostym och vita glacéhandskar. Hans ansikte liknar en gummiaktig yta, som om han bar en vacker mask framför sin elaka och smutsiga karaktär.
Brecht ville inte att skådespelaren skulle komma bort från sin känslomässiga identifikation med rollgestalten. Istället skulle de visa sin roll, som den illusion den är. Så att publiken kan följa skådespelet med en kritisk distans. Förklädnadsmotivet kommer igen i flera scener och är en analytisk lek med teatern som konstform. I pjäsen är heller ingen den person den utger sig för, utan glider mellan olika skepnader, till exempel Polly som inte alls enbart är en naiv flicksnärta utan lika pengastinn och maktlysten som pappa tiggarkungen.
Den som får ett kuvert med en teaterbiljett i julklapp ska vara nöjd, för i det väntar en stunds medryckande och underhållande dramatik som dessutom har ett tänkvärt innehåll.