Iskalla slagskämpar
TNMT - Teenage Mutant Ninja Turtles Filmstaden
De är tillbaka, de är animerade och de kan fortfarande slåss. Men Teenage Mutant Ninja Turtles anno 2007 sprider inte särskilt mycket värme omkring sig. Foto: Nordisk Film
Foto:
Film
I en tid långt långt borta var turtlarna inte animerade på bio. Jag minns det som vore det i går, trots att det tydligen gått 17 år sedan den första långfilmen hade premiär. Tänk vad tiden flyger.
Flyger gör dock inte den fjärde filmen om de muterade paddorna. "TMNT" skriver inte om historien från början, utan räknar med att publiken kan bakgrunden och brassar igång direkt, kronologiskt någonstans efter den tredje långfilmen. Det är både bra och dåligt.
Bra för att det inte finns någon startsträcka att somna under, dåligt därför att man tvingas genomlida en totalt poänglös historia under hela istället för halva filmen. En odödlig mumbojumbokrigare ska efter 3 000 års osalig jordavandring äntligen få chansen att tvinga 13 monster tillbaka till en annan dimension, det har något att göra med hur ett antal planeter positionerar sig linjärt i rymden men är så klart bara en förevändning för att Leonardo, Donatello, Raphael och Michelangelo ska få fajta skiten ur tokroliga och dreglande missfoster i 90 minuter.
Helt charmlös är inte filmen. Hela Turtleskonceptet bygger på en lekfull blinkning till de oftast rätt seriösa och grubblande "riktiga" superhjältarna med Spider-man och X-men i spetsen. Inte för att Wolverine skäms för att komma med en dräpande replik då och då när han slåss mot Magneto, men här är det viga munlädret halva poängen och stundtals blir det roligt.
Men som helhet känns "TMNT" som en uppumpad variant av de tv-avsnitt som det finns tjogtals av med New York-paddorna. Längre, snyggare animerat men lika snabbt ihoprafsat på manusstadiet. Och någonstans längs vägen försvann glädjen.
PS. Om ni kan - undvik att börja nynna på den gamla Turtles-låten efter att ni sett den här filmen. Man får aldrig ur den ur huvudet igen. DS.
Så jobbar vi med nyheter