Benoît är en högst enerverande, medelålders punkare som går runt och skriker på människor som handlar på en karaktärsbedragen shoppingcenter på franska landsbygden. I en tidig scen i filmen sitter Benoît med sin far och bror och stör deras samtal totalt. Det måste vara en av filmhistoriens mest irriterande scener. Jag, ensam i salongen, håller mig för öronen och skriker bokstavligen ut till slut för jag orkar inte mer.
I Benoîts uttryck syns mest lättja och okunskap, inte kamp för en bättre värld. Hans bror Jean-Pierre har en familj, arbete som madrassförsäljare och försöker leva rätt och riktigt. De är alltså varandras motsatser. Tills det snabbt går utför även för Jean-Pierre.
Det är inte meningen att en viktig film, kanske om förfallet i spåren av den ekonomiska krisen, ska kännas som en börda som du som tittare vill få avlivat så fort det går.
Men det är det som händer under ”Not Dead”. Ironisk (’svensk’) titel för den vaknar till liv 5 minuter innan eftertexterna kommer.
Regissörparets förra film var ”Den siste mammuthen”, ”Not Dead” känns som en samling av de sämsta scenerna från den filmen, det mest absurda, det mest långtråkiga…spunnen till en helt egen filmupplevelse. Den förra filmen väckte sympati och känslor. Här lyckas inte regissörerna på samma sätt. Istället är det scener fyllda av enerverande, själsdödande buller som till och med saknar driv.
Finns det något som fungerar i filmen? Skådespeleriet, i synnerhet Albert Dupontel som Jean-Pierre som går genom ett helt spektrum av tillvaron framför våra ögon och är trovärdig rakt igenom.