Det går inte att utröna vad den här bokens titel syftar på. Lars Adaktusson har rapporterat från de flesta håll i världen, men vad ger den bästa storyn? Droghandeln i Afghanistan, den eritreanska diktaturens grymhet eller cyklonens framfart i Honduras och Nicaragua?
Det är naturligtvis roande med skvaller från teveredaktioner, men intressantare är det porträtt Adaktusson ger av sig själv. En borgerlig reporter som vill ge sken av att vara neutral och objektiv.
Adaktusson växte upp i ett kristet sammanhang. Redan som högstadieelev skrev han insändare mot kommunismen och vänstervågen.
Nu håller han styvt på USA. Där uppmuntras företagande och personligt ansvar. Amerikanska soldater har gett sina liv för att rädda Europa.
Debatten är fri och man ser möjligheter i stället för problem. USA är bra, fast man har en del problem med fördelningspolitik och välfärdfrågor...
Ett spännande jobb har Adaktusson haft. Han har intervjuat storheter av alla slag, George W Bush, Wallenbergarna, Christina Stenbeck, Ingvar Kamprad, Yassir Arafat, Daniel och Victoria, Christer Pettersson, Moder Teresa, Hillary Clinton, Thomas Möller i Hells Angels och andra som är svåra att nå.
Nu menar han att det råder en brist på allvar i svenska tevekanaler.
Kanske för att råda bot på detta lämnade han public service och gick över till reklamfinansierade TV8 och startade Agenda. Där skulle man inte ha samma fördomar som han i flera år iakttagit hos svenska journalister, sådant som att företagare tjänar för mycket pengar, att staten borde ordna jobb i den offentliga sektorn, att skatter borde sänkas och bidrag höjas och att USA och Israel var problem i världspolitiken. Sådan vänstervridning skulle inte få plats i Agenda.
Det blev "tröttsamma diskussioner" på Agenda om programmets inriktning. Då sökte Adaktusson jobb som politisk redaktör på Svenska Dagbladet. Där "stämde personkemin", men jobbet gick ändå till PJ Anders Linder.
Skvaller är som sagt alltid roande. Vem ogillar vem av våra tv-personligheter? Till dem som ogillar Adaktusson hör en av mina favoriter KG Bergström. Till dem som Adaktusson själv tycker illa om hör Helle Klein, Ali Esbati och Janne Josefsson (med sin "oförskämda auktoritet").
Adaktusson är intressantast när ha skriver om sitt liv som utrikeskorrespondent. Att ofta med risk för eget liv rapportera om världens ohyggligheter "så att det berör", är något som måste väcka beundran. Att sen från det privata berätta att ens farmor var "varmt troende" låter lite konstigt. Kan någon vara "kallt troende"? Klyschor är inte det vi förväntar oss av en som anser sig höra till våra främsta reportrar.