Guds hästar
Cnema
Regi: Nabil Ayouch
I rollerna: Abdelhakim Rachi, Abdelilah Rachid, Hamza Souidek, Ahmed El Idrissi Amrani m fl.
Betyg: * * *
Det är bläcksvart redan från början. Hamid och Yacine är två pojkar från en familj i slummen. Modern börjar bli gammal men måste ändå arbeta för att försörja familjen eftersom en äldre bror är psykisk sjuk och fadern blivit dement/sjuk. Hamid är mammas ögonsten, hårdingen som genom tvivelaktiga affärer håller hushållet över vattenytan. Yacine är en mer reserverad pojke som drömmer om att bli fotbollsspelare. Men det är uppenbart att hoppet har kringgått deras område Sidi Moumen i Casablanca.
De går från levnadsglada pojkar till luttrade män. Familjens situation förbättras inte av att Hamid hamnar i fängelse. Kvar blir Yacine och vännen Nabil. När Hamid återvänder har han blivit djupt religiös men har också något att ge killarna. Den gemenskap och försörjning de saknat får de genom att gå med i gruppen. Jämförelsen med palestinska filmen Paradise Now är självklar. Guds hästar försöker liksom den förklara vad som gör en självmordsbombare.
I denna film är det enbart fattigdom och marginalisering som visas som orsak. Paradise Now var annorlunda därför att Palestina är i en annan situation än Marocko.
Guds hästar är en mycket välgjord och välspelad film men mörkret gör det svårare att ta till sig historien. Hoppet har övergivit dessa människor sedan länge. Paradise Now hade en spänning och oförutsägbarhet som inte gjorde det till en komplett pina att se på filmen, den öppnade dörrarna för reflektion. Guds hästar är mest en övning i att tåla emotionella slag. Det gör inte filmen tekniskt sämre men det gör filmupplevelsen svårare.
