I slutet av denna månad är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Då kan det vara smart att släppa en bok med titeln Mordet. Det har Kerstin Vinterhed gjort, tyvärr utan att veta ett skvatt om mordet eller ens ha någon teori om vem som utförde det.
Ändå har det blivit en intressant och kunskapsrik bok. Vinterhed hoppar hit och dit i vår historia, berättar om socialdemokratins dominerande roll under 1900-talet, vad utländska iakttagare skrivit om oss och hur svenska författare beskrivit tiden. I ett långt avsnitt jämförs Palmemordet med mordet på Gustav III. Och vi får veta hur Palmehatet grasserade inom militären, polisen, högern och näringslivet och systematiskt byggdes upp av namngivna personer, grupper och borgerliga ledarskribenter.
Högern betraktade Palme som klassförrädare. Palme anklagades för att via löntagarfonderna försöka stjäla företagen och ta ägarnas pengar.
I mars 1986 skulle han ha rest till Sovjet. Ett par veckor före den planerade resan mördades han. Och hur gick mordet egentligen till? frågar Kerstin Vinterhed.
Något svar har hon inte, och inte ens en gissning. Raskt går hon över till att diskutera ubåtsfrågan och kärnkraften, Carl Bildt och Fälldin.
Trots att Kerstin Vinterhed är mycket påläst verkar det som om hon inte följt med i kritiken av mordutredningen. Hon säger att Palme sköts med en Smith & Wesson 357, vilket inte alls är bevisat. Hon säger att Christer Pettersson dog "genom en kombination av hjärnblödning och olyckshändelse", inte att han kan ha blivit ihjälslagen. Andra mord som initierats uppifrån räknar hon upp: Cats Falck och Lena Gräns 1984 och Algernon 1987.
Polisspåret nämner hon som ett av de starkaste och mest försummade i mordutredningen. Poliser gjorde nazihälsningar vid sina sammankomster och dagen efter Palmemordet skålade de för mordet.
Vad Vinterhed har för uppfattning om Palmemordet får man gissa sig till. Hon skriver: "Det är min tes att Palmehatet spred sig nerifrån och upp och uppifrån och ner i det svenska samhället, allra längst ner."
Längst ner fanns Christer Pettersson. Han ingick i en kriminell krets som fantiserat om att skjuta Palme som en hämnd på samhället, skriver hon. Det var en fantasi som fick näring av det stegrade Palmehatet i andra kretsar, "bland nazianstuckna poliser, mörkblå officerare och heligt förbannade företagsledare".
Man får intrycket att Kerstin Vinterhed vill se Christer Pettersson som den skyldige. Men så plockar hon fram detaljer som gör hans skuld mindre trolig. Hon intervjuar sonen Joakim Palme som säger: "Det var ett politiskt mord, på det ena eller andra sättet."
Här närmar sig boken sitt slut och man tänker: Nu kommer det! Men det kommer ingenting. Sista sidorna handlar om Gunnar Sträng och hans klassresa uppåt i motsats till Palmes klassresa neråt. Mordet är försvunnet som om Kerstin Vinterhed själv glömt vad hennes bok skulle handla om.
Kerstin Vinterhed
Mordet
Hjalmarson & Högberg